Alla har glömt men inte jag … så sjöng Anita Lindblom. Schlagern får mig att tänka på något som jag minns:
1995 infördes en ny reform som blev en väldigt stor omställning när det gällde personer med psykisk ohälsa. Man hade kommit på att mentalsjukhusen i landet var en gammalmodig vårdform och man bestämde sig för att avveckla den. Man införde Psykädelreformen. Den innebar att kommunerna fick ett ökat ansvar för personer med psykisk störning som inte är i behov av sluten vård. Syftet var att öka de långvarigt psykiskt stördas livskvalité och delaktighet i samhället. I januari 1995 infördes reformen.
I Bodens kommun öppnade man två boenden för personer med psykiatrisk diagnos till att börja med. Det blev två till så småningom.
Jag fick anställning på det ena år 1996 efter min utbildning som mentalskötare, som yrkestiteln var vid den tiden.
Kamratboendet låg hyfsat centralt och alla kunde göra sina ärenden själva eller med stöd av oss personal. Vi höll demokratins och självständighetens fana högt och agerade som ett "hjälp-jag" vid behov. Vårt arbete inom personalgruppen var att skapa en trygg hemkänsla, arbetskläder bar vi inte, mycket för att motverka en vi-och-dom känsla.
De flesta hade en meningsfylld daglig verksamhet att gå till efter ork och förmåga. Vi arbetade efter principen "ett självständigt liv" med exempelvis matlaget där de boende fick planera matsedeln för veckan och ansvara för sin matdag. Resor och utflykter planerades även på dessa matlagets möten. Varje förmiddag tog vi ett gympapass för att behålla balans och styrka.
Under mina nitton arbetsår på boendet, tycker jag ändå att vi skapade ett bra liv för de som bodde där då.
Men "Alla har glömt..."
Efter ett par år kom man på att flytta alla psykiskt sjuka från de fyra boendena till ett före detta demensboende på Hemvägen.
Nu kan de som bor där inte lika lätt ta sig till centrala stan för att spontanhandla eller bara gå till Café Opalen och läsa dagens tidning. Det är tre kilometer till centrum och även om man kan ta färdtjänst eller bli skjutsad av personalen en gång i veckan så blir inte stadsbesöken av särskilt ofta.
Passiviteten ligger som en blöt filt över många och det är sorgligt att se. Resor eller utflykter är det inte tal om, heller inga boendemöten.
Sorgligt är också att se de slitna lokalerna som blev deras nya hem.
Målgruppen klagar inte och de anhörigas röster lyssnar man sällan på. Var tog de fina tankarna från 1995 års reform vägen? Var är delaktigheten och allas lika värde? Bodens kommun ansvariga borde göra en omfattande utvärdering av verksamheten och fråga sig, hur det kunde bli så här?
Nej, jag klandrar inte personalen. De arbetar efter de premisser som ges och vet inte hur det var, innan alla glömde.