Fler och fler kommuner i Sverige har börjat ställa krav på språktest inför anställning inom äldreomsorgen vilket en del skribenter och politiker anses vara diskriminerande eller att fel fokus uppmärksammas. Vi dödliga, förutom politikerna i SKR (Sveriges kommuner och regioner) som följt utvecklingen under många år, är redan väl medvetna att det är kompetensförsörjning och arbetsvillkor som är den stora och helt avgörande knäckfrågan för en patientsäker och god, svensk äldreomsorgs överlevnad.
Högre lön, avskaffandet av varannan helg och delade turer är några praktexempel på medarbetarnas krav som politikerna stänger av när det påtalas i olika intervjuer. Men varför får man inte anställning på våra sjukhus om man inte uppfyller kravet på att ”Du ska ha goda kunskaper i svenska språket både i tal och skrift” ?
I kommunens kravspecifikation står det oftast ”Du bör ha godkänd utbildning som undersköterska eller annat som kan likställas eller besitta annan erfarenhet inom vård och omsorg”. Hur kan man genomgå en utbildning på gymnasienivå inom kommunen och få godkända betyg om man inte kan svenska språket? Det finns tydliga belägg för att många inte kan det när de kommer ut i arbetslivet inom äldreomsorgen. Måste man inte ta seden dit man kommer och fullfölja de utbildningsinsatser som redan idag erbjuds?
Vem bär ansvaret? Jo, både SKR och våra politiker som lagt ribban på vilka patient/ brukargrupper som inte har något vidare värde och status i vårt samhälle. Våra gamla och uttjänade, ofta dementa människor, är inte någon högprioriterad grupp där man lägger speciellt hårda krav på språkkunskaper för att ge omvårdnad, men på sjukhusen finns andra patientklientel som gör att kraven är totalt olika!
Nu har man lagt ribban och visat vilken status våra gamla besitter i politikernas ögon. På allt detta följer likt råttan på repet allt sämre förutsättningar för en god och kvalitativ svensk äldreomsorg.