Jag lovordar Lars Pekkas visioner (NSD 7 september) och uppmanar Olov Abramsson (NSD 1 september) att lyfta blicken. Den struktur vi har i dag på sjukvård och skola har förvisso tjänat oss väl i årtionden men den accelererande urbaniseringen och teknikens framsteg både kräver och möjliggör en omdaning av vårt samhälle. För att uppfylla framtidens krav på rättvis fördelning av gemensamma resurser måste vi både centralisera vissa funktioner och decentralisera andra. Här gäller det att se långt in i framtiden och i inte alltför hög grad lyssna till dem som försvarar det inpinkade reviret.
Vi måste inse att det demokratiska sättet att styra vårt samhälle trots allt har sina tillkortakommanden där ex.vis landsbygdens befolkning ALLTID hamnar i minoritetsställning. Vi är så få att även om vi skriker oss hesa och pekar på uppenbara orättvisor kan politiskt valda personer strunta i våra rättmätiga krav eftersom våra röster ändå inte räcker till mot en ökande urban befolkning som i första hand ser till sitt. Därför känns det skämmigt att i valtider höra både sossar och moderater tala i termer att "hela Sverige ska leva" när de i själva verket varken har ambitionen eller kunskapen om hur det ska ske.
Jag tror att ett regionförbund eller en senat, likt det amerikanska valsystemet, där endast en eller två personer representerar varje region, skulle ge de glest befolkade regionerna en ökad makt. Vi kan (faktiskt) behålla den nuvarande regionindelningen eller välja att gå samman med andra län som är i samma situation som vi i Norrbotten. Det skulle förhoppningsvis möjliggöra demokratiska, centrala beslut som i högre grad tar hänsyn till glesbygdens överlevnad. Dagens politik leder ofelbart mot en ökad utarmning av landsbygden och så kan vi inte ha det. Jag har flera förslag på hur detta kan bli verklighet.