Sverige är inte längre ett land vars regering och riksdag arbetar för fred och politisk konflikthantering med samtal och dialog som avspänningsmedel. Och blir det än mindre om riksdagen 25 maj 2016 klubbar igenom Värdlandsavtalet med Nato, en process i mediaskugga som pågått sedan hösten 2014.
Det innebär, konkret, att Sverige kan bli en nation där kärnvapen kan huseras eftersom Nato är en militärallians med kärnvapen i arsenalen. Tänker osökt på Olof Palme och hans doktrin, typ, om Norden som en kärnvapenfri zon. Vad hade han sagt om dessa tider av de facto-upprustning runt knuten?
Försvarsminister Hultqvist är som vanligt nekande kring oron om kärnvapen i Sverige, och menar att Värdlandsavtalet bygger på frivillighet och att Nato inte kan tvinga oss till något vi inte vill. Tillåt mig tvivla, eftersom medlemskap i sammanslutningar av olika slag, även militär, innebär förpliktelser. Varför annars avtal?
Samme Hultqvist skulle nog för övrigt ta ett snack med exempelvis Sven Hirdman, fd ambassadör i Ryssland, för att något lite i alla fall ta del av Rysslands syn på Natos upprustning runt landets gränser. Det är ju grundkurs att även ta del av "den andra sidans" syn på saken. För den skull riskerar han inte bli kallad Putin-kramare. En rysk president som fiskar i grumliga vatten när det gäller det storpolitiska spelet i Europa och som det för övrigt finns mycket att säga om. Lika fullt måste man i bland prata med dem man ogillar.
Pierre Schori, fd kabinettsekreterare och Socialdemokrat är inne på samma spår.
Med Värdlandsavtalet riskerar Norrbotten gå från varm till het när det gäller intresseområde för storpolitiken och dess olika nycker.
Jag är orolig.