Den 10 juli publicerades i NSD ett öppet brev angående införandet av 11 timmars dygnsvila och de konsekvenser detta får för ambulansverksamheten.
Regeln om 11 timmars dygnsvila syftar till att ge anställda en hållbar arbetsmiljö och att öka möjligheten till återhämtning.
I en debattartikel i NSD den 17 juni förklarar bland andra Anders Öberg sin strategi att möta problemen med kompetensförsörjningen med att "En del av detta arbete är att förbättra arbetsvillkoren och kompetensutvecklingen samt att minska beroendet av inhyrd personal."
Då är det svårt att förstå hur regionen istället ser en möjlighet att krama ur allt de bara kan ur den prehospitala verksamheten.
Istället för att erbjuda de anställda ett treskift-schema som är normen för regionens övriga dygnetruntvård och grunden för en hållbar återhämtning, vill regionen istället öka den totala veckoarbetstiden och därmed minska möjligheten till återhämtning.
Detta är inget annat än särbehandling av ambulanspersonalen. Att ledningen sedan räknar med ett visst personalbortfall kan tolkas som att beslutet tas på grund av endera inkompetens eller med målsättning att bana väg för avreglering och ökat behov av hyrpersonal.
Tyvärr är detta exempel på vanskötsel inte unikt. År av vanvård har nu lett fram till problem med rekrytering av vårdpersonal och även sänkt kompetenskraven för tillsättandet av chefer i ledningsposition. Idag verkar det räcka med blotta viljan att tillträda en chefsposition.
Det är hög tid att förstatliga sjukvården för att få bukt med dränaget av resurser. Låt centralisera beslutsnivåerna för att höja kompetensen.
Och varför ska svensk sjukvård styras av regionpolitiken?
Vår välfärd är för dyrbar för att sjabblas bort.