Malmberget började avvecklas redan på 1960-talet. Gata för gata, kvarter för kvarter försvann allt eftersom gruvan utvecklades. Vi Malmbergare accepterade det då. Det var ju LKAB som gav oss jobb och bidrog till många andra positiva saker i samhället, inte minst inom kultur och fritid. Dessutom levde vi i symbios med företagsledningen som bodde här och som vi mötte i vardagen.
Nu när de allra sista bitarna av Malmberget ska avvecklas är situationen en helt annan. Det tvistas om de allra sista resterna. Respekt och empati för de människor som varit med och byggt upp företaget verkar helt saknas.
Mantrat ”Utveckling före avveckling” som basunerades ut av både LKAB och kommunen när det slutliga avvecklingsavtalet skrevs på 2012, har helt kommit på skam. Rivningstakten har ökat rejält, från 2032 till 2025. Det slutdatum som förmedlades av LKAB:s egna representanter har alltså flyttas fram sju år!
Inte undra på att det råder bostadsbrist och att utvecklingen uteblivit. Värst drabbade är vi som bor här och tvingas leva kvar i kaoset och alla nedläggningar.
Kan det bero på att nästan hela LKAB:s företagsledning numer bor i Västerbotten? De har inte någon som helst känsla eller kontakt med oss som bor här.
Var finns respekten och empatin inom LKAB?
Bild av Gällivare och Malmberget, fotad den fjärde oktober 2016. Insändarskribenten förfasas av hur fort och respektlöst LKAB far fram.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.