Insändare: Var är bygdens behållning?

Det finns mycket att säga om ett repstopp i ett kulsinterverk. Inte bara om själva händelsen, alltså det fenomen som uppstår när hundratals mekaniker och tekniker av alla de slag och från olika länder dundrar in för att mer eller mindre helhjärtat hjälpa till och fixa ett för stunden ganska trött maskineri. Utan också för att en inte helt oviktig inkomstkälla för ägarna, däribland staten, rinner rätt ut i intet utan denna händelse.

Jag ska inte säga att våra kulsinterverk är en livsviktig del av den svenska ekonomin men den är definitivt inte oviktigt. 2021 plockade staten in 6 miljarder kronor av LKAB i bolagsskatt. Samma år tog staten en utdelning på 12 miljarder. Totalt tillförde de svarta kulorna 18 miljarder till statskassan vilket var 9% av det staten fick in totalt i bolagsskatt det året.

Men, var är återbäringen till bygden? Normalt blir det i form av fler arbetstillfällen på orten som beskattas och tillfaller kommunen. Tyvärr så håller inte det konceptet i malmfälten där en stor del av arbetarna är så kallade ”fly in fly out”. De, inklusive mig själv i det här fallet, arbetar där och nyttjar all kommunal service medan vi bor och betalar skatt någon annanstans. Vi pratar inte om några enstaka tillfällen här utan detta sker i stor mängd, på daglig basis, året om, år ut och år in vilket resulterar i mångmiljonbelopp i uteblivna skatteintäkter för den drabbade kommunen.

Tyvärr är vårt skattesystem byggt för att man ska bo där man arbetar. Inte som idag där möjligheten att bo någon annanstans och pendla till arbetet inte bara är betydligt större, utan också betydligt vanligare än förr. Jag kan förstå svårigheten kring en skattekonstruktion som tar hand om problemet, även om jag nu tror att det går om viljan skulle finnas. Mest rättvist är väl ett individuellt system där man till exempel via deklarationen redovisar var och hur mycket man jobbar någon annanstans än där man bor vilket skulle resultera i en procentuell fördelning av min skatt mellan kommunerna. Kanske det skulle vara enklare med en mer schablonmässig uträkning och därigenom även kunna räkna in våra utländska medarbetare (var och hur de nu skattar?) som staten sedan återbördar till sin rättmätiga ägare.

Oavsett val av modell så skulle alla kommuner få ett mer rättmätigt skatteunderlag att förvalta, driva och inte minst använda till att utveckla den kommunala servicen för sina innevånare, vare sig de är bosatta där eller flyger in och ut på arbete.