Det man inte ser finns inte. Eller det man inte känner till eller har kunskap om...
Lite av sådana tankar kommer osökt till mig när jag läser att Sveriges regering och USA i december 2023 skrev under ett bilateralt avtal som förkortas DCA(Defense Cooperation Agreement). Jag blir ställd, smått upprörd och kraftigt frågande när jag läser vad avtalet kan komma innebära. Det vill säga att USA får tillgång 17 regementen(baser) runt om i landet, bl a fyra i Norrbotten, där de har rätt att lagra vapen(oklart vilka), stationera personal och att det inom dessa områden ska USA:s lag råda. Läs en gång till: På svensk mark ska en annan stats lagar gälla. Hårresande, eller hur?
DCA-avtalet är inte direkt knuten till Sveriges medlemskap i militäralliansen Nato utan ett avtal mellan supermakten USA och Sverige, där ej heller klargörs om kärnvapen kommer stationeras i vårt avlånga land.
Olof Palmes paroll "Norden kärnvapenfri zon" riskerar alltså att dras i smutsen genom ett avtal som inte bara är ytterst långtgående och dessutom mer eller mindre är taget helt utan debatt och folklig möjlighet att få yttra sig som. För apropå det sistnämnda är tiden mycket knapp då riksdagen väntas klubba igenom avtalet 8 maj, endast två partier väntas rösta mot.
USA har över 800 militärbaser i världen, och snart utökas alltså tillgången med 17 nya. Sverige blir mer och mer ett sorts lydrike till supermakten, som Jan Guillou skrev i en krönika i Aftonbladet för ett antal veckor sedan. Och riskerar, vilket är ytterst viktigt, Sverige blir en typ av uppmarschområde i den allt hetare stormakts-konflikten USA-Ryssland. I den konflikten hörs väldigt få vilja sjunga We Shall Overcome.