Insändare: Våga möta människorna i Malmberget öga mot öga

I mer än 125 år har Malmbergarna och LKAB levt i en slags symbios. ”Bolaget” och befolkningen har kämpat sida vid sida. Lågkonjunkturer har kommit och gått. Tillsammans har man genom åren skapat enorma vinster som bidragit till Sveriges välstånd.

Visst har det funnits tuffa tider, då jobbarna och företagsledningen inte varit överens. Vem minns inte ”den stora gruvstrejken” 1969? Men till slut har man alltid funnit en väg framåt. En väg som gjort att bolaget hela tiden behållit sin topposition bland världens gruvföretag.

Företagsledningen har alltid varit närvarande och tillgänglig. Mött människorna öga mot öga. Tagit diskussionerna, löst problem, förklarat och klargjort. Det har skapat en lagkänsla som gjort att befolkningen känt en djup samhörighet och stolthet över företaget.

Men för åtta år sedan förändrades allt. I princip hela LKAB:s koncernledning byttes ut. Personer som inte levde i Malmfälten, inte ens bodde i Norrbotten, tog över rodret. Skrivna avtal tolkades om, relationer med de som gett sitt liv för företaget betydde ingenting längre.

Samhällsomvandlingen i Malmberget kom mer att handla om avveckling före utveckling, än det motsatta som var andemeningen då avtalet skrevs i april 2012. Det som skulle avvecklas efter 2030, är redan borta. Av Gällivare kommuns största tätort, Malmberget, återstår idag bara spillror. Samtidigt som motsvarande utveckling i Gällivare uteblivit.

Under sina åtta år som LKAB:s vd har Moström inte visat sig offentligt i kommunen. En vd som inte öga mot öga mött de människor vars hela tillvaro rivits upp. Det är något som aldrig tidigare hänt under företagets 135-åriga historia!
Var är du Jan Moström?