Boden 28 oktober 2024. Jag väcks av åskmuller. Ett dån. Klockan visar halv tre. Mitt i natten. Sen inser jag att det är stålverksbygget som låter. Det är konstant igång. Ljudet drar upp en ur den djupaste sömnen en ohelig tid på dygnet. Det stramar och bryter i bröstet av ilska. Ilskan kastar mig tillbaka till när jag var tio år och i det kalla höstregnet bände upp tjärgaddar med ett järnspett som nästan var grövre än mina armar. Varje onsdag var vi där hela klassen och bröt.
Det var svårt att ens veta vilka stubbar som gick att bryta upp och jag hatade det då men nu som vuxen inser jag värdet av att ha fått denna kunskap. När tjärgaddarna var uppbrutna utvanns det tjära från dem på våren. I sandbacken en bit bort hade hela skolan byggt upp en tjärdal. En stor händelse under skoltiden.
Nu är platsen avbruten. Stubbar för evigt uppbrutna.
Istället för droppande tjära då står nu ångande dieselaggregat och pyser. Längtan efter vår mellanstadielärare med det lavliknande grå håret och kroppshydda stor som ett bergatroll i alla fall i en tioårings ögon gör sig påmind.
Han som lärde alla skolbarn att värna och samarbeta med Gruvbergets natur på bästa sätt. Vad kallas samarbetet med naturen som pågår på denna plats nu?
Ödeläggelse.
Jag känner det kalla järnspettet i händerna, greppar det och i fantasin bänds marken tillbaka. Träden, blåbärsriset, stenarna, fåglarnas nästen och inte minst stubbarna.
Allt är på sin plats igen som det en gång var. Marken läker och börjar leva. Jag fylls av inre frid i bröstet, släpper spettet eller är det kulspettspennan och somnar om i höstmörkret.