Vill börja med att säga tack för allt jobb ni lägger ned. Sedan önskar jag som förälder även lyfta min oro för våra ungdomar. Det här inlägget handlar inte specifikt om mitt barn, utan om alla.
Det finns fantastiskt mycket gott med ungdomsidrotten i Luleå men tyvärr finns det även baksidor. Ni ledare säger till ungdomarna att de förväntas ha rätt inställning, inte klaga och göra ett hårt jobb oavsett om de blir uttagna att spela matcher eller inte men tyvärr kan det vara mycket svårt när man är ung.
Vet inte om ni själva eller era barn någon gång varit den som hamnat på avbytarbänk? Alltid oklart om man ska få spela eller inte? Att ”vila” matcher? Att komma längre och längre utanför laget och kamraterna? Att oroa sig för att inte bli uttagen hela veckan? Att när man väl får chansen (kanske del av match) så presterar man sämre och sämre i nedgående spiral på grund av sviktande självkänsla och självförtroende? Det kan tyvärr gå snabbt att en ungdom hamnar där om inte ledare och tränare är uppmärksamma och vill behålla alla.
Det krävs mycket av ledare och tränare och ni har en viktig roll i våra ungdomars liv. Mentalt och psykologisk stöd och utveckling är en stor del av spelet och något ungdomarna också behöver få träning i. Psykologiskt trygghet är lika viktigt i ett lag som på en arbetsplats för att kunna prestera.
Vi föräldrar har också en viktig roll i att stötta, men idag känner jag mig osäker på vilket stöd som är det bästa? Jag hoppas och önskar att ni tränare och lagledare tänker en gång extra på de ungdomar som ni inte tar ut till match eller de som får sitta på bänken så de inte tappar lust, självkänsla, lagkänsla och kärleken till sporten. De har ännu många år till på sig att nå sin toppform inom sin idrott både fysiskt och psykiskt. Jag hoppas också att ni hjälper ungdomarna att värna om varandra, trots olika rankning i laget.