Vi pratar alltid vitt och brett om vikten av glesbygdens överlevnad. Speciellt nu när det närmar sig val. Vad gör egentligen storsamhället för att byarna får mer än sista smörjelsen. I min hemby Nedre Soppero kan vi räkna barnantalet med ena handens fingrar. I många byar behövs inte ens dessa fingrar. Däremot finns i Kiruna östra fortfarande många i min ålder, det vill säga 65 och uppåt. Vad gör samhället i stort för att deras liv blir meningsfullt? Tyvärr inte mycket.
Jag vill ta upp ett exempel som bilprovningen. Tidigare fanns möjlighet för besiktning i Karesuando i en delvis mobil anläggning. Fungerade klockrent. Folk, då mest äldre som fortfarande kämpar för att bo kvar och försöker hålla sina hus och marker i någorlunda skick, borde slippa åka som från Karesuando 36 mil t.o.r. Saivomuotka 45 mil mm. Många får ombesiktning oftast för en mindre grej och då är det dubbla antalet mil. Vad är det för samhälle som tvingar gamla att färdas så långa avstånd och inte minst med de risker vinterhalvåret skapar. Innan vi kommer med valfloskler så se till att Kiruna östra åter får möjlighet till besiktning av fordon. Det gick tidigare och numera med all ny teknik borde det gå ännu lättare. Kanske dags att vi sätter oss på vägen E 45 i protest mot orättvisan