I feta rubriker får vi läsa i tidningar att Pajala kommun ska decentraliseras, kommunalrådets utspel om att hela kommunen ska fås att leva genom decentralisering anses av journalister och andra som mycket intressant.
Som kommunalråd i Pajala kommun under 1990- och början av 2000-talet anser jag mig ha erfarenhet och kunskap som får mig att fråga vad som är intressant eller nytt med tanken på decentralisering.
Är man ärlig måste man erkänna att det är det som har styrt den här kommunen sedan kommunsammanslagningen 1971.
Jag ska redogöra för en del som gjordes under min tid i kommunledningen. Om vi börjar med skolan byggde kommunen nya skolor i Korpilombolo och Junosuando, Tärendö fick en omfattande ombyggnad för att anpassa lokalerna till behovet, bland annat sporthall.
Skolan i Sattajärvi som ökade sitt elevantal mycket, byggdes både om och till.
Trots att Kangos skola blev en friskola och därmed inte belastade kommunen med betydande kostnader fick skolan ett viktigt stöd från kommunen genom att friskolan, till exempel, utan kostnad fick överta det mesta av material och utrustning som används i skolverksamheten.
Junosuando och Tärendö fick nya förskolelokaler och förskoleverksamhet startades också i Sattajärvi, Erkheikki, Kardis, Kaunisvaara och om jag inte missminner mig också i Muodoslombolo.
För fritidsverksamhet medverkade kommunen till att Tallhallen i Korpilombolo byggdes och att Tärendö och Junosuando fick nya lokaler för ett gym. Utan att på något sätt överdriva tror jag att kommunen investerade ungefär 75 miljoner kronor på skola och förskola ute i byarna under de här åren.
För äldreomsorgen byggdes ett sjukhem i Korpilombolo för 45 miljoner, invigdes i slutet av 1993.
Både Tärendö och Junosuando fick gruppboenden för äldre och vi blev också påtvingade att starta ett sjukhem i Kangos eftersom kommunen i sin välvilja hade borgat för ett lån som byn hade tagit för att bygga ett serviceboende för äldre, men när bygget var färdigt visade det sig att det inte fanns en enda äldre person som ville flytta in där trots att det påstods att mer än 40 personer sagt sig vilja göra det när bygget startade.
I kommunens ambition att ha levande byar bestämdes det att alla byar skulle ha en samlingslokal med ett kommunalt bidrag till driften.
Byar som hade nedlagda skollokaler fick överta de utan kostnad med ett bidrag motsvarande beräknad driftskostnad.
Till byautveckling avsattes en miljon kronor årligen under många år och en kommunal tjänsteman jobbade heltid med att hjälpa byarna med att genomföra utvecklingsprojekt.
Pajala kommun fick stor uppmärksamhet för det här arbetet ute i länet och någon by blev till och med utsedd av länsstyrelsen till årets by i Norrbotten.
För att stötta företag i hela kommunen ställde kommunen upp på alla tänkbara sätt, det kunde vara lokaler för verksamheten eller mark för att kunna bygga.
Men även med borgensåtaganden för att få rörelse och/eller investeringskapital.
Den här redogörelsen visar något om hur Pajala kommun arbetade under min tid i kommunledningen och jag har inte märkt någon större skillnad i ambitionerna åren efter heller.
Jag vill nog påstå att ordet decentralisering betyder just det som den här kommunen präglas av.
Men dessvärre måste man konstatera att decentraliseringen inte gett det resultat som vi trott och hoppats på, utan under mycket lång tid har vi fått uppleva en konstant minskande och åldrande befolkning.
Jag slås därför av tanken att Pajala kommun kanske skulle ha en bättre situation om vi istället skulle sett till att ha en stark och attraktiv centralort.