Jag förklarar för telefonisten att det redan finns en pågående infektion och att nu gör det ont.
"Uppe eller nere?" frågar hon. Säger att uppe finns det inga tänder kvar. Det är en brygga.
Länge får jag vänta i telefonen medan telefonisten söker efter en tid. Men saken var den att hon sökte inte efter en tid. Hon pratade med enhetschefen som kopplades in.
En ny röst hörs och uppmanar mig att betala min skuld innan jag får komma dit. Jag förklarar att jag inte har de pengarna idag. Minst 1000 kronor ska jag minsann betala för att få komma och får en lektion om att man minsann måste betala sina räkningar.
Jag är inte dum men för någon som inte har de pengarna och som i mitt fall, ensamstående och denna månad måste ena barnet ha en ny vinterjacka och skor och jag vänder på varenda krona. Här blir jag arg och ifrågasätter hur hon kan diskriminera de fattiga.
Genast ändrar hon ton. Jag kan få en tid imorgon 11.10 men bara om jag betalar de 1000 kronorna.
Jag funderar, men beslutar mig för att fortsätta ha ont, mitt barn kan inte frysa. Jag tappade modet, kände mig förnedrad. Tandläkarskräcken och känslan av att jag inte är värd ett leende, tugga på högersidan och dricka med sugrör får jag fortsätta leva med och hoppas att infektionen inte sprider sig och utvecklar hjärt- och kärlsjukdomar.
Tandvård idag är en lyxvara. Alla har inte rätt till en smärtfri mun och detta hoppas jag innerligt man snart ändrar på. Jag är enbart 34 år men kommer nog aldrig kunna le.