Jag blev av med två framtänder som jag i min enfald trodde var tre. Sköljde, spottade och fräste sand. Sedan tog jag mod till mig och slog numret till Folktandvården väl medveten om landet Sveriges usla läge i denna fråga. Även i Jokkmokk. En vänlig röst svarade att de visserligen hade en tandläkare denna vecka men alla tider var uppbokade. Några andra tider kunde hon inte lova mig.
Där stod jag allt närmare min egen utnämning till häxa. Långt bortifrån hörde jag en röst om att ett återbud kommer – återbud, musik i en blivande häxas öron. Nästan lite hopp fanns även här i Jokkmokk. Vid återbud hade jag tio minuter på mig att infinna mig på Folktandvården. Vad griper man inte efter när minst två framtänder saknas? Nästa dag kom ett samtal med en egen tid. Ett glädjefullt bud.
Men döm om min förvåning när jag blev lotsat in där allt skulle ske. Jag kom in i ett rum som inte alls såg ut som jag mindes dessa ”pinorum”. Ett varmt välkomnande rum med prydligt upplagda, vackra instrument och tandläkarstolen ett violredskap.
Vilket rum och jag som alltid travade till tandläkaren med förutsättningen om bedövningsspruta och mycket borrande. Vad väntade mig nu. Frågan var dessutom om alla rummen här är lika välutrustade? När kom bedövningssprutan?
Först den kvinnan som jag inte kunde identifiera, tandsköterska, blivande tandläkare? Så tandläkaren med sitt kunnande, några korta borrningar, två tänder. Jag väntade på mer, som ett över 80-årigt liv har lärt mig.
När den ene hade gjort färdigt det den skulle göra, tog den andre över. Jag fick veta att den av mig förmodade blivande tandläkare var en mycket stolt tandsköterska. Jag blev mäkta imponerad. Hur långt har inte Jokkmokks tandvård kommit i utvecklingen?
Jag kände mig väl omhändertagen och mina tänder blev i en rasande fart färdig. Det hade jag aldrig upplevt. Jag är nöjd, jag sög in atmosfären, i all vänlighet svävade jag omkring i rummet.