Vi behöver behålla fler av de äldre i arbetsliv och politik för att klara rekryteringen, men än mer för att ta vara på deras kompetens och erfarenheter.
Många debattörer i Sverige pekar på att partiernas rekrytering av politiker till riksdagen inte på långa vägar speglar befolkningen i olika åldersgrupper. De som är äldre än 65 år utgör vara cirka 2 procent av ledamöterna.
Ser vi strikt till politikers kunnande och arbetsinsatser så finns det inga skäl till att skillnaden ska vara så stor som den är i dag. Det finns bra politiker i alla åldrar, även bland de i hög ålder. Barbro Westerholm (L) är 87 år är ett lysande exempel. Hon har unika kunskaper och erfarenheter som forskare, ämbetsman och politiker som tillför debatten i riksdagen både perspektiv och kunskaper. Hon höll ett av de bästa talen som jag hört på Prideparaden i Pajala för något år sedan.
Det behövs en blandning av både äldre och yngre i både arbetsliv och politik om det ska fungera väl. Skillnaden i kompetens och erfarenheter är en tillgång, inte ett problem.
Det finns, generellt sett, en skillnad mellan vad äldre och yngre på arbetsplatser och i politiken är bra på. Yngre medarbetare har ofta en bättre kunskap om nya arbetssätt och ny teknologi, medan äldre har erfarenheter som de byggt upp under många år och som ofta är viktigt för att ge underlag och perspektiv inför komplexa beslut.
Det finns problem och möjligheter i både det nya och det gamla. Den nya tekniken är inte så enkel att den kan användas av alla och sociala medier kan användas både för att informera desinformera.
För mycket av enbart erfarenhetsbaserat och oreflekterat kunnande riskerar att bli nostalgi och konservera tänkandet i att det alltid är bra att göra som vi alltid gjort, fast förutsättningarna förändrats.
Vi behöver vara ödmjuka både inför det nya och det gamla och se på både möjligheter och problem. Men för att nå dit så måste ny teknik få tid på sig att anpassa sig till det vi vill ha och klarar av. Ur det gamla måste vi ” koka fram” det som vi kan ha nytta av idag.
Den nya tekniken behöver gå igen samma utveckling som bilen. Man ska kunna köra bilen dit man ska, säkert och behagligt, utan att veta hur drivknutar och skivbromsar och hastighetsmätare är konstruerade.
De dåliga och de goda erfarenheterna från tidigare måste separeras och de goda förvärvade erfarenheterna konkretiseras och utvecklas så att de kan tillämpas i dagens verklighet.
Det borde vara en möjlig utmaning!?