Valet i Sverige är dryga veckan bort och det sonderas vilken regeringskonstellation som politiskt ska styra riket kommande fyra år.
Det är dock bara att konstatera att Sverige valt en extrem väg i en tid det relativt extrema redan sitter vid makten runt om i Europa och världen, några undantag finns förstås.
Att ett parti som Sverigedemokraterna procentmässigt blivit störst i högerblocket är en framgångssaga utan motstycke i Sveriges historia. 2010 kom de in i riksdagen, för att nu nå över 20 procent. Men skrämmande om man ska vara försiktig. Och jag undrar i mitt stilla sinne, är cirka var femte/sjätte person jag möter rasist? Homofob? Någon som tycker klimatkrisen bara är "lall" och en pseudofråga?
Det känns lite obehagligt och tanken skaver in i nattsömnen. Och hur kunde det bli så?
Frågan måste även ställas utifrån Norrbottens perspektiv. SD är ju numera en verklig realitet i vårt vackra län. Före detta rött, kanske är en lämplig beskrivning av länet även om S fortfarande är starka på flera orter.
SD:s inbrytningar bland väljare är tydligast på mindre orter och i byar.
Lockropen om billigare drivmedel fungerade tyvärr.
Först tog de Skåne. Sen tog de inlandet, generellt. Och nu alltså Norrbotten. Nyfascismen – partiet Nationella Fronten – jobbade så i Frankrike. Motsvarande krafter gör det i USA, för att nämna två av flertalet länder med likartat utveckling kring nämnda krafter.
No Pasaran var en paroll i Spanien på 1930-talet. Det var ett anti-fascistiskt stridsrop när reaktionära krafter växte sig starka för att, tyvärr, segra 1939.
Varför berätta om sådant i vår upplysta tid? Jo, för att den varken är särskilt upplyst och att det vi ser – eller gör vi ? – framför våra ögon borde frammana veck i pannan om vart vi är på väg. Vad väntar vid nästa station?