Jag fick ont i magen och bröstet natten mot fredag den 14 juni och när jag gick på toaletten hade jag så ont att jag svimmade när jag skulle gå och lägga mig.
Min fru kallade på ambulans som gjorde en första undersökning och konstaterade att det inte verkade vara någon infarkt i alla fall, de gav mig smärtlindrande och därefter färd till sjukhus.
På akutmottagningen gjordes en massa undersökningar och även där konstaterades att det inte var något med hjärtat utan de börjad misstänka något med galla eller lever eftersom leverproverna vara onormala. Läkarna beslöt att skicka mig på magnetröntgen av galla och gallvägar vilket gjordes någon gång på samma eftermiddag. På kvällen fick jag besked av läkarna att det sett en inflammation i gallblåsa och att det fanns gallsten som innebar att det behövdes göras en titthåls operation som skulle göras på måndagen efter helgen eftersom sådana endast utförs på vardagar.
Fram till dess skulle jag skickas upp på en avdelning så fort det blev en ledig säng någonstans eftersom inflammationen behövde behandlas med inflammationsdämpande dropp samt övriga förberedelser innan operation.
Tyvärr blev ingen säng ledig utan jag blev kvar på akutmottagningen ända tills jag skickades upp till operation tre och ett halvt dygn senare. Personalen gör en fantastisk insats och springer benen av sig för att vårda oss sjuka men akutmottagningen, det hörs ju på namnet, är ingen plats där sjuka människor skall vårdas utan där skall den första akuta vården ges.
Det är aldrig lugnt varken dag eller natt, det är liv och rörelse hela tiden med sjuka människor, ibland med svåra smärtor och ångest som kommer in. Det finns inga sängar så patienterna ligger på undersökningsbritsar och vården ges i övervakningsbås eller i överfulla korridorer där personalen får kryssa sig fram med bårar och britsar. Någon privat sfär existerar inte och maten de kan erbjuda är smörgåsar, nyponsoppa och kaffe.
Det finns ingenstans där man kan gå undan och se på tv och patienter blir frustrerade för att de får vänta så länge. Jag vill i detta sammanhang be Sara och Jeanettte om ursäkt för att ni drabbades av min frustration som jag av sömnbrist och ångest över att, inför min första operation, ligga i en överfull korridor.
Tack även till er för att ni lyckades ordna en lugn plats för mig att sova i natten innan operation, för första gången kände jag mig utsövd på morgonen. På operation gick allt smidigt och lätt, proffsig och trevligt personal.
Vi har en sjukvård i toppklass i Sverige med en underbar personal, rasera inte det här nu snälla politiker och andra beslutsfattare. Vården skall vara statlig/regional och personalen skall ges förutsättningar att kunna fortsätta i det yrke de valt och utför med bravur.
Politiker i region och regering, oavsett parti, och andra beslutsfattare verkar sitta i en buss som kör rakt mot ett stup och tycker att det här går ju bra. Men det här kan inte fortsätta. Ni måste bromsa och svänga om bussen annars slutar det med katastrof.
På Sunderby sjukhus finns det vårdplatser men de är stängda på grund av personalbrist. Det går inte att skylla på att det är sommar, det blir det varje år, utan det är helt enkelt för lite personal i grunden.
Vården är i en negativ spiral när det gäller personal, i dag finns det för lite personal vilket gör att de som är kvar får arbeta ännu mer och därför blir utslitna i förtid.
Enda sättet att få mer personal till sjukvården är att höja statusen på vårdyrken genom att erbjuda bättre arbetsvillkor och löner. Höj skatten om det behövs, jag har inte så hög pension men jag betalar gärna mer om det är vad som krävs för att vi inte skall nedmontera den statliga/regionala sjukvården.
Vårdpersonal och vården får en guldstjärna. Politiker och beslutsfattare som skapar förutsättningar får icke godkänt.