Som ung homosexuell man/ kvinna flyttar de allra flesta till en stor stad då det är svårt att både hitta en partner eller undvika trakasserier, diskussioner och konfrontationer. En del, liksom jag, väljer att bli kvar på den här mindre norrlandsorten. Till det valet följer ett pris. Ett ganska högt pris. Kan exempelvis betyda ensamhet eller stor utsatthet. Lite grann som att "man är enda bögen i stan". Man hör ord som inte är så trevliga bakom din rygg. Man får vara med om direkta konfrontationer: "är det sant att du är en sån där bögj**l?" Men framförallt får man komma ut garderoben på daglig basis.
Vid presentationer på skolan, på jobbet, på krogen, på fritiden. Överallt. Ingen som är hetero behöver komma ut varje dag eller förklara sin läggning, sin kärlek eller varför man väljer att bo kvar i sin hemstad. Snälla, tänke er för nästa gång ni ställer en fråga som berör en människas integritet hur ont det kan göra. Hur mycket det kan såra.
Livet är tufft nog att vara homosexuell i Norrbotten, men för den skull vill jag inte tvingas flytta till Stockholm. Är ju norrbottning i själ och hjärta. Har själv redan fått frågan om hur firar en singel-bög jul ensam. Precis som alla andra svarar jag då. Med min familj, julmat och tomte.