Vi har inte mycket i Pajala kommun, vi har inte mycket alls. Ett förhållandevis platt stycke mark har vi att ta hand om, som inte gör något väsen av sig i något specifikt avseende. Det har aldrig varit lätt att leva här, jobben har varit få och distansen lång mellan dom.
Generationen före mig har tvingats slita från morgon till kväll oavsett dag på veckan, eller året för att få ändarna att mötas. Jag vet att det har varit tungt, jag vet. Människor har helt förståeligt flyttat till ett enklare liv någon annanstans. Dom som stannat kanske skulle beskriva det som ett konstant molande genom hela livet.
Det är kanske därför vi tacksamt tar emot dom jobb (läs exploateringar) som erbjuds och ställer oss inte så tveksamma som vi kanske borde. Alla jobb är välkomna och alltid en bristvara. Det har länge varit jobb inom skogen, men på slutet har även annan råvara som malm kommit på tapeten. Och så nu senast in i matchen vindkraftsprojekten som skall perforera hela Norrbotten innan detta är klart.
Alla har vi hört om begreppet NIMBY (Not In My Back Yard). I detta fall är denna bakgård mina rötter.
Rötter, detta ordet som man likväl kunde byta ut emot förbannelse ibland. Man flyttar från sina rötter och skaffar jobb och försöker klara sig på annat håll. I mitt fall blev det så långt söder som Östersund. Man tycker att det går bra och man klarar av att hålla huvudet och dess tankar på annat ställe. Efter första barnet börjar man fundera, sedan kommer det andra barnet och man kan knappt göra något annat än tänka på att ta barnen till Tornedalen, visa sin förbannelse. Så flytt från Östersund tillbaka till Luleå för att ha behagligt avstånd till dessa förbannade rötter och detta förbannade Tornedalen. Jag är så sjuk och förvirrad att jag på riktigt tror att jag har haft den bästa uppväxt en människa kan ha, och skulle aldrig i mitt liv byta ut den mot något. Jag vill också i den mån det går ge samma sak till mina barn, därav flytten uppåt. Detta tror jag beror på att vi (yngre) och ni (äldre) befinner oss i olika Tornedalen, samtidigt. Ni (min uppfattning) ser kanske ett eländigt slit, kanske även med chans på revansch. Vi ser något helt, helt annat.
Jag tror att fast vi sett hur ni ständigt slitit så har många i min generation en väldig kärlek till Tornedalen. Byn man kommer ifrån och naturen som omger den. Dom orörda (oreglerade) älvarna och fantastiska, subtila kulturen. Det är något fantastiskt med att sitta i en båt klockan fyra på morgonen i Saarisuando (även kallat Tornedalens Stockholms skärgård) och lyssna på älven och den öronbedövande tystnaden. Det är så förbannat vackert här att jag tror bilder av naturen i sig kommer flyga förbi den dag jag ser livet i revy.
Som ni förstår är jag en mycket förvirrad man.
Men alltsedan Kaunis Iron startade, eller återstartade, finns det nya tankar och funderingar.
Nyliberalismen har kommit ända upp till Tornedalen, allt skall räknas som vinst och förlust. Och som vanligt får naturen räknas som extern kostnad. I och med stålindustrins krav på fossilfritt stål, måste tydligen vi i Tornedalen ”ställa upp” och låta hela denna diamant av vacker natur bli en bakgård till Vattenfall och dess gelikar. En bakgård där inget är värt mer än de kronor dom kan skapa för ett företag som sedan skall dela ut vinsten till aktieägare som sitter i sina människobyar och tar sig själv på stort, stort allvar.
Och om det då ändå hade kostat företagen det jag betalar för dessa industriprojekt så hade det ju varit väl och ve. Men icket, SSAB, LKAB, Facebook betalar alltså 0,5 öre/kWh för denna el, som dom producerar genom att perforerar mitt land med dessa väldiga monoliter. Om man drar detta långt, långt ut i periferin så skulle man nästan kunna säga att vi ska bygga dessa kraftverk i Pajala Kommun så att vi samtidigt kan, på ett hållbart sätt såklart, gilla roliga kattvideos på Facebook medans vi sitter på toaletten.
Människor som bor i denna glesa del av landet har försakat många olika tjänster som normalt ingår i statens baspaket, till fördel för att bo i en annan typ av samhälle. Ett samhälle där kraven på klara sig själv är betydligt högre, oavsett problem. Så snälla gör inte denna del av landet till samma exploaterad stycke mark som finns på nästan alla andra platser i Sverige. Gör för guds skull inte Tornedalen till resten av Sverige.
Men nog med gnäll, nu till mitt val av väg, om jag nu ändå får fantisera högt på bästa sändningstid. Lyssnade på ett program på P1 (tror jag) där man hade ett reportage från Rovaniemi och Tomteland där. När reportern frågade drivkrafterna bakom deras framgång så var en av punkterna Sveriges apati kring denna typen av inkomstkälla i allmänhet, kanske i synnerhet på denna breddgrad. Dom sa något i stil med: Allt ni har på den svenska sidan (naturmässigt) är bättre, men ni har ju aldrig förstått att använda den, och det tackar vi er för (På klassiskt finskt vis).
Min vädjan och fullständiga tro är att Tornedalen skall satsa på turism och lyxturism.
Jag vet att ingen av den generation som sitter och styr Pajala kommun på riktigt tror på turism, eller rättare sagt det borde ni inte göra med tanke på dom planer ni har. Men vi i den yngre generationen (tror jag) är mer förstående om vilken guldklimp vi faktiskt sitter på, och vilken efterfrågan som (redan nu) finns på det Tornedalen har att erbjuda. För er är det otänkbart att någon skulle vilja spendera semester i en ren men spartansk koja och elda i kamin. Hugga veden själv och leva utan ström och rinnande vatten en vecka eller två. Men jag är helt säker på att det är just det många urbana människor, som stressar som projektledare på något stort företag verkligen söker efter. Att ha enkla uppgifter att sköta som i det närmsta är ett terapijobb utan ansvar för mer än allt inom 20 meter radie. Turism för att den gör minst skada på området. Turisterna är där för att se och vill därav bevara det för att faktiskt kunna titta och uppleva platsen.
Under en resa till Galapagos berättades en historia många gånger om hur man fick dom lokala fiskarna att inte döda hajar och således vända vikande siffror för individer hajar i havet runt Galapagos. Man gav dom ett ekonomiskt resonemang kring det som verkade ge svar: En död haj kan ge ca. 100 dollar, en gång. Om du låter den leva inbringar den istället cirka 30 000 dollar per år inom turism.
Och det är lite så det känns nu, Vattenfall vill stoppa upp vindkraftverk över hela Tornedalen, eller som åtminstone påverkar hela Tornedalen. Och vi, vi ska sitta still och godta detta. Medans det Tornedalen som jag älskar försvinner för gott. Eller åtminstone tills min generation river ner dom och återställer marken, och kastar ut Vattenfall med hull och hår.
I Pajala har vi en sak få andra delar av landet har: Naturen. Släpp nu inte den till högst bjudande som försöker intala er att det är det enda den duger till.
Vi är inte många här i Tornedalen, desto fler i Indien. Frågar någon oss så är Indien betydligt mer exotiskt än Tornedalen. Men här tror jag ni har fel, om sju tusen tornedalingar tycker Indien är exotiskt, tänk då hur många indier som tycker Tornedalen är exotiskt?