Jag är djupt oroad över allt som händer och går fel i Kiruna. Det blåser stark motvind och styv kuling. Det påminner om slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Då gick LKAB på knäna. Tusentals blev utan arbete.
Idag är det en paradox. Tusentals lediga jobbtillfällen och väldigt få eller inga att anställa. Rätt kompetens och kunskap saknas. En sanning för nästan alla arbetsgivare. Byggstress och okunskap har föranlett fuskbyggen och takläckage. Ivern att bygga till låga priser, där val av materiel och metoder skapat byggnader och hus av undermålig kvalité. Exempel med ett flott stadshus som fem år efter invigning fortfarande inte uppfyller rimlig nivå på inomhusmiljön. I detta elände går inte ens LKAB fri. Byggfel drabbar även detta företag.
Stadsomvandlingen haltar betänkligt. Det är uppenbart att staten tjänar storkovan på gruvbolagets rikedomar. Samtidigt som de behandlar oss Kirunabor orättvist och styvmoderligt. Mamma Svea och pappa Staten måste göra mer. Dagens utmaningar är för stora, för komplexa för lilla Kiruna ensam att klara. Skillnaden från 1970/80 jmf med idag är att då hade Kiruna drygt 10 000 invånare fler än idag. Vilket gjorde att förlust av befolkning var lättare att tackla. Dessutom vände konjunkturen relativt snabbt för LKAB. Kiruna som stad kom på fötterna rätt omgående. Där gjorde Malmfältsdelegationen ett gott hantverk för många av oss tusentals som blev utan arbete.
Nu behövs liknande intresse och proaktivitet från Stockholmshorisonten. Det är allvar nu.