Sverigedemokraterna har genom åren försökt tvätta bort brunkletet och bli salongsfähigt. Smeten sitter djupt, deras strävan är fåfäng. Nu senast är det partiets representanter Ilkka Isaksson och Per Göransson i Luleå som demonstrerar sin brist på demokratisk ådra. Deras åsikter platsar tydligen i Sverigedemokraterna, det säger allt om partiet. Ett parti är dess medlemmar. Religionsfriheten, ett fundament i demokratin, existerar inte i deras Sverige. I NSD den 14 april menar Ilkka Isaksson att ett moskébygge på Hertsön skulle få huspriser att falla och folk flyttar redan därifrån. Allt för att så splittring och misstro mellan människor. Per Göransson också SD:are påstår i sociala medier att alla muslimer, som jag tolkar det, är islamister som slänger fruarna över balkongräcket och begår hedersmord och anser att kvinnor är smuts. En folkvald SD:are i Varberg säger att en fotbollsspelare från Elfenbenskusten är brun avföring. Exemplen kan mångfaldigas. Läser man vad SD:s undervegetation skriver på sociala medier blir man helt stum vilken människosyn som torgförs. Försvarsminister Peter Hultqvists metafor är kristallklar ”hur man än sminkar en gris så är det alltid en gris”. Moderatledaren Kristersson och KD öppnar för samarbete och säger att Sverigedemokraterna har ändrat sig och är så gott som rumsrena, fan trot. Heder åt Annie Lööf som står upp för människors lika värde och ett anständigt samhälle.
Ränderna går aldrig ur SD
Sverigedemokraternas strävan att bli ett salongsfähigt parti är fåfäng, menar skribenten.
Foto: FANNI OLIN DAHL TT
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.