Professor med kolonialhatt på huvudet

Debatten om Hybritprojektet fortsätter efter professor Magnus Henreksens utspel i förra veckan.

Debatten om Hybritprojektet fortsätter efter professor Magnus Henreksens utspel i förra veckan.

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Insändare2022-12-21 08:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Professor Magnus Henreksons åsikter om de nya industrisatsningarna i norr, nyligen vädrade i NSD, passar perfekt in i ett välkänt lite unket tankemönster från rikets centrala delar sedan århundraden. Han är orolig för att konungariket Sverige inte fritt ska kunna konfiskera elen som produceras i Norrland samt LKAB:s och Vattenfalls vinster. 

Med kolonialhatten på huvudet gör han det till ett axiom att värden som skapas här uppe ska i första hand ska användas söder om Dalälven. Om sådana bakåtsträvare får bestämma skulle vi fortfarande handla med Osmundjärn och tillverka bränslet i kolmilor. Han är ett levande bevis för att man inte behöver vara särskilt smart för att titulera sig professor. 

Den som har läst på om Hybrit vet att projektet har en mycket långsiktig tidplan på runt 30 år och att det eltillskott som behövs de närmaste åren redan finns tillgängligt. Vi har inte lagt ner kärnkraft i Norrland, men vi har byggt en herrans massa vindsnurror som egentligen inte behövs för våra egna behov i dagsläget, strömmen skickas söderut. 

Att det är tre statliga eller indirekt statsägda företag i Hybritprojektet gör att de kan fatta långsiktiga beslut som för en inskränkt kvartalsekonom kan verka vågade, men de behövs för att förnya ståltillverkningen genom hela värdekedjan. Och att järnsvampstillverkningen hamnade i Gällivare och senare i Kiruna där malmen bryts är fullständigt logiskt, man behöver nämligen transportera 30 procent mindre bulkvikt eftersom syret reduceras bort och järnsvampen består av nästan enbart järnatomer. 

Men sådana triviala saker ingick väl knappast i räknenissen Henreksons kurslitteratur?

Visst är tillskapandet av den mängd el som behövs en utmaning, men jag är övertygad om att det går exempelvis med SME-reaktorer där de behövs (dvs inga överföringsförluster) och kanske någon havsbaserad vindkraftspark där det behövs (läs utanför Luleå). 

Ett annat tips är att snarast sluta skattegynna serverhallar som står och brummar bort stora mängder el när de beräknar meningslösa algoritmer för ”mining av kryptovaluta”.