Efter att i 20 år ha arbetat inom varvs- verkstads- och bilindustrin i Göteborg och Luleå, sadlade jag om och arbetade de sista 24 åren inom hemtjänsten i Överkalix kommun.
Detta beslut innebar att de ATP-poäng jag samlat under dessa 20 år, helt plötsligt var noll och intet värda, nu skulle hela ens livsinkomst ligga till grund för pensionens storlek.
I mitt fall innebar det en pension vars nettosumma hamnade under EU:s fattigdomsgräns, men jag skall väl inte klaga, om jag tänker på hur det ser ut för de äldre kvinnor som skötte hem och barn, och kom ut sent i arbetslivet.
Arbetet i hemtjänsten passade mej som hand i handske. Varje dag kände jag mig behövd och uppskattad av mina "brukare" för de tjänster jag utförde. Denna känsla infann sig inte när jag öppnade månadens lönebesked från min arbetsköpare Överkalix kommun.
Nåväl om jag lämnar de pekuniära frågorna åt sidan, och istället ägnar mej åt en beskrivning av yrket "hemsamarit" eller "hemvårdarinna" som en brukare kallade oss. Den sista benämningen var "vårdbiträde i hemtjänst".
Arbetsuppgifterna täckte hela spektrat för att brukaren skulle kunna bo kvar i sitt hem på samma villkor som hen gjort under hela sitt vuxna liv.
Med åren började kommunen plocka bort den ena arbetsuppgiften efter den andra. En av våra brukare (f.d. arbetsledare inom LKAB) beskrev det på följande sätt. "Eran chef har varit hit och talat om för mej vilka arbetsuppgifter ni inte skall utföra", men Ni kanske vet vad Ni skall göra".
Själv testade jag gränserna för vad vi fick göra, exempelvis sopa av förstutrappan, vilka ledde till muntliga varningar från arbetsledningen.
Inom den arbetsgrupp jag arbetade var vi som mest 12 personer som brukaren kunde få besök av, men genom sammanslagning av arbetsgrupperna kan dagens brukare, som tagit kontakt med undertecknad, få möta upp till 35 personer under ett halvår (hen har visat mej namnlistan).
Sunda förnuftet borde säga varje tänkande människa att detta inte är acceptabelt. Själv kan jag känna mej lätt irriterad över att återigen, för en för mig ny läkare, tvingas berätta hela min sjukdomshistoria under de årliga besöken för kontroll av ett opererat hjärta (kan dom inte läsa journaler).
Många har trott att denna problematik bara finns i storstäderna, men sanningen är att det ser precis likadant ut i en av landets minsta kommuner. Problemet är att antalet tillsvidareanställda är för få, och antalet springvikarier för många. Inom de stora företagen vet ledningarna om hur den dagliga frånvaron ser ut i genomsnitt, och har dimensionerat antalet tillsvidareanställda efter detta. Jag såg aldrig några springvikarier på Götaverken, Volvo eller Scania.
Socialdemokraterna som med ensam majoritet styr kommunen måste ta tag i detta, genom att höja lönerna, utbilda personalen och öka antalet tillsvidareanställda så att antalet springvikarier minskar. Miljoner har tillskjutits kommunerna, men något resultat har inte märkts.