Min pappa har passerat 80 och vårdar sin livskamrat som är palliativ, i hemmet.
Pappa är reumatiker, diabetiker, har hjärtfel. Som avlastning har de hjälp av hemtjänsten. De har tre dubbelbemannade besök per dag, veckans alla dagar samt avlastning två gånger i veckan à två timmar. Totalt 23 tillfällen per vecka.
Pappa har vidtagit åtgärder för isolering. Vi hälsar inte på dem nu, utan håller kontakt via telefon. Allt enligt rekommendationer.
I grundbemanningen för hemtjänsten och avlastningen som kommer till pappa och hans livskamrat rullar 18 personer. Sedan en tid tillbaka finns många sjukdomsfall i personalen, de ersätts av vikarier och extrapersonal. Utöver detta finns ibland personer på introduktion. Pappa har räknat att de senaste veckorna har cirka 60 olika personer kommit till dem. Vi uppskattar verkligen personalen och det de gör för pappa och hans livskamrat. Och vi är medvetna om att det är en pressad verksamhet med ständig personalbrist och svårigheter att rekrytera.
Pappa undrar varför personalen inte har någon skyddsutrustning alls när de kommer? Det går inte att hålla skyddsavstånd i omsorgen av hans livskamrat. Både han och jag har ringt chefer inom hemtjänsten för att fråga om detta och om mängden människor som ligger i schemat till en unik brukare. Vi har båda fått svaret att de ”följer rekommendationerna” och att ”det är så det ser ut”.
Vi har en direkt fråga till de som organiserar hemtjänsten: är det således helt omöjligt att organisera hemtjänstverksamheten på ett sådant sätt att antalet personer som kommer till brukarna reduceras?
Pappa är förtvivlad och står i begrepp att inte släppa in hemtjänsten mer. En samhällsservice han och hans livskamrat är beroende av. Min pappa är rädd att han och hans livskamrat ska dö av det här. Det är jag också. De enda som kommer till pappa nu, är hemtjänstens personal. Och de är väldigt många.