Trots tidigare partitillhörighet på vänster planhalva, har jag aldrig varit emot att Sverige ingår mellanstatliga försvarssamarbeten, deltar i och anordnar internationella övningar eller gemensamt upprätthåller våra och våra grannländers territoriella suveränitet.
Att solidariskt och ömsesidigt stå upp för varandra även utanför landets gränser, är något positivt i min bok. Däremot har jag alltid varit emot det som vi nu ser ske. Ingång i en överstatlig krigsorganisation styrd av en stormakts parlament. En organisation med förlegade stadgar, där icke-demokratiska ledare utan konsekvens kan motarbeta alla andra medlemmar inifrån. En organisation som vid flera tillfällen valt att inleda militäroffensiver.
Redan innan medlemskapet i NATO hunnit ratificeras, blir det tydligt vad NATO-förespråkarna verkligen menade med "försvar". Uppenbart syftade de på talesättet, att "bästa försvaret är en stark offensiv".
Nu ska Sverige och Finland i fredstid agera enklav för världens största krigsmakt. Vi ska upplåta baser, förvaring och låta militär verka i samt från våra länder. Allt detta under amerikanska lagar. Ingenstans har vi fått garantier om att det inte kommer finnas kärnvapenbestyckat "materiel", på vår bakgård utan medborgarnas vetande.
Sveriges väg in i NATO känns inte speciellt genomtänkt eller resonlig. Det känns mer som att se någon köpa ett granatgevär, för att försvara sin familj från eventuella inbrottstjuvar. Panikslaget och impulsivt är nog det som bäst beskriver vår väg in i NATO hittills.
Jag hoppas att både politiker och engagerade medborgare, kan stanna upp för en stund. Lyft blicken och fundera över vad målet med medlemskapet är! Är det att kunna skrämma med ömsesidig utplåning? Är det att måla in Ryssland i ett hörn? Vad är vårt mål?