Jag fyller år när färgerna i naturen börjar bli mättade och det skira försvinner, precis som livet. Musklerna och huden förlorar sin spänst men själen är stabilare. Fåglarna har tystnat och besöker inte fågelbordet lika ofta som under högsommaren. Hönsen letar mat under fågelbordet och njuter av att gå fria. Skogen bjuder på bär och svamp. Trädgården svämmar över av grönsaker och bär och mörkret börjar långsamt återkomma. Livets gång.
Att fylla 70 år innebär att man står inför realiteten om den begränsade tid som återstår och reflekterar över det som varit och det som komma skall.
Min djupaste tacksamhet handlar om att vara fullt frisk, leva i kärlek och vänskap och att kunna fortsätta arbeta med det jag älskar. Åren har gjort mig mer ödmjuk, det är inte lika viktigt längre att ha rätt eller vinna en diskussion. I detta perspektiv kan jag se min tidigare oförmåga att ständigt hävda mig, som ett försvar och för att upprätthålla min självkänsla. Numer tar jag strid bara när det är nödvändigt – när människor och natur far illa eller när det brister i mänskliga värderingar.
Kärleken till de som betyder allra mest är basen i livet. Den ger en inre balans. Men den är också en tunn hinna som lätt brister. Förluster följer i spåren av livet. Förluster som format min identitet och mina tankar om livets mening och existens. Jag tänker att vi behöver träna oss i att lida och inte medicinera bort allt som känns obehagligt. Det går att lära sig att livet är både glädje och sorg och de är varandras förutsättning. I mitt arbete som psykoterapeut är detta till hjälp, att ha tillit till människors förmåga att utvecklas, växa och orka hantera sitt obehag. Jag träffar fantastiska modiga människor som är beredda att möta sig själva och ibland sina inre demoner. De är inre krafter som kan göra oss starkare om de tas om hand.
Mamma 93 år, lär mig att livet långsamt innebär att släppa taget om det som tidigare var möjligt, att acceptera att vi successivt berövas det vi klarat av och att kroppen blir svagare. Men inombords kan vi fortfarande känna oss unga.
Min största oro och förtvivlan handlar om klimatet och vad vi lämnar över till barnbarnen. Jag skräms av att så många människor fortsätter att leva som om inget hänt. Som om det inte existerar någon kris. Att fortsätta shoppa, flyga, äta kött varje dag och kalhugga skog är att överlämna gigantiska problem till kommande generationer. Varje dag ser vi effekter av klimatkrisen i skyfall, bränder, hetta och torka. Jag har själv bidragit till detta men när vi nu vet då kan jag välja en annan väg. Detta är en kris vi skapat själva och som vi också behöver ta ansvar för själva. Min önskan just nu är att jag orkar kämpa länge med dessa frågor – minst 25 år till.