De sista löven ger upp, tappar färg, blir trist mörkbruna, en vindpust och kala mörka grenar spretar olycksbådande mot mörknande himmel. Världen står i brand. Putin, nya pesthärdar, skjutningar var dag så grannländer värjer sig och världen förundras över det nya kriminella Sverige, klimatraseri därtill och lågkonjunktur allt jämnt. Det räcker och blir över för var och en att bli höstdeppig, kallt inbäddat i de gulnande, döende löven.
Men, hoppet sägs vara det sista som lämnar, och tre månader till julens ljusa tröst i glimmande stearin och stjärnan ovan där som bär bud om en frälsare. Men, vad frälser nu när det är ungefär nio månader till nästa semester?
En miljon mår redan psykiskt dåligt i vårt blågula land, statistiken säger så. Sundsvalls swishlista blottade för något år sedan svenskens desperata tröst likt en verklighetsspegel, knark helt enkelt, nu lika vanligt och accepterat som alkohol. En långsiktigt hållbar lösning, räddning? Nej, snarare "a highway to hell".
Varför inte pröva den urgamla vägen som det gamla folkhemmet brukade? Vilken väg? Håll hårt i den sekulära hatten nu, jag pekar på korset i flaggan, bibeln och tvåtusenårig tradition som gav frid i stugorna, ro i familjerna, de trygga och varma. Alltså frälsaren Jesus Kristus som vi nämnde. Då Han fick regera litet i hjärtana och rikets vrår, då var inte nyheterna skräckkabinett med avgrundsdjup lista på elände och lidande. Då var moral, etik och ärliga handslag norm inte skällsord. Vett och etikett självklarhet ända ner till barnsben, likaså hos de äldre fina och grånade. Vi sparkade ut Fridsfursten, ska vi inte bjuda honom tillbaka, be om förlåtelse och nåd för folket, landet, oss själva? Nu när höstmörkret hotar kväsa den sista svagt fladdrande ljuslågan, och det stora vemodet rullar in…