Jag sitter på en stubbe och tar igen mig. Min uppgift är att fälla tallar som är angripna av törskatesvamp för att hindra spridning. Uppgiften får mig att svettas ymnigt, jag trivs med det. Min tillvaro på stubben får tankarna att vandra. Jag fylls av melankoli. Jaa, det faktiskt trillar en tår på kind.
Om en skördare skulle anlända skulle beståndet sopas bort på en dag. På sågverket sågas ett lastbilspaket på 20 minuter. Det har tagit 100 år för träden att bli fullvuxna. På en dag är de borta förvandlade till plank. Vår livsstil kräver det, hjulen snurrar fortare och fortare. På något sätt är det respektlöst mot träden. "Vart är vi på väg?" Som de säger i ”På spåret”.
Vi förbrukar just nu 4,5 jordklot med vår livsstil i väst. Det behövs ingen Einstein för att förstå att vi kör mot rött ljus. Får våra politiker frågan om att ändra vår livsstil, blir svaret, vi ska inte ändra på något. De mörka molnen i horisonten ska mötas med elektrifiering och teknik.
Spinndoktorerna har upplyst våra ombud att inga röster vinns med att säga: ”Vi ska minska våra flygresor, grilla färre biffar och inte låta vår jord läggas för fäfot”. Helt enkelt ändra vårt sätt att leva. En politiker som säger dessa sanningar är körd.
Populism får demokratiska mandat, inte obehagliga sanningar. Till indierna bör vi säga: ”Lev int som oss, då går det åt helvete”. Vi ska bara ändra marginellt, sådeså”.