Människan blir aldrig nöjd, ju mer vi har, desto mer vill vi ha.
När vi fått det, då är det redan förlegat.
Tid vill vi ha, men vi får inte mer och den kan heller inte köpas.
Någon har sagt att skulle vi bli nöjda, så skulle vår strävan ta slut, men jag undrar det.
Vi rusar fram som ett skenande tåg som ständigt befinner sig i elfte timmen.
Ingen rast, ingen ro, inget tålamod, alltid nya mål på gång.
Som vi aldrig hinner fram till, för att vägen dit är för lång.
Vi lever inte nu. Vi lever i framtiden och eftersom det är praktiskt omöjligt så borde vi lära oss bättre.
Världen tillhör de vackra och de rika de högpresterande, de som levererar hela tiden, tror vi,samtidigt som utbrändheten ökar.
All sjuka, psykiskt sjuka, äldre, dementa, handikappade- Listan kan göras lång, ser vi som ett hinder i vår framfart.
Att vara snäll, tålmodig och dela med sig, finns inte längre i vår vokabulär.
När hälsade vi på senast, utan tidsbokning? När ställde vi frågan:
"Hur mår du"? och väntade på ett svar.
Vi skövlar och våldför oss på vår jord.
Den enda, vi utrotar våra djur, som funnits här före oss. För vad? För maten som vi har i överflöd, men ändå tycks vi aldrig bli mätta.Jordens tillgångar är inte outsinliga, om vi inte handlar varsamt med dem, tar mer än vi behöver.
Vad kommer hända då?
Jorden överlever, men vad händer mänskligheten?
Det är hög tid att besinna oss, låta förnuftet tala, och lära oss lite tacksamhet och förnöjsamhet.
Vi kan inte längre skjuta upp allt och tro att vi kommer undan.
det kommer en dag när vi stannar upp och tänker om, när våra värderingar ändrar form.
Inte för att vi vill. Utan för att vi måste.