Jag gick i lågstadiet och mellanstadiet på en mindre skola där jag trivdes bra.
Men det var när jag börjande på högstadiet på en skola i östra Norrbbotten som jag började vantrivas.
Allting började i sjunde klass. Vi hade en teckningslektion och när jag hämtade min teckningsmapp såg jag att någon hade klottrat en massa okvädningsord på den – idiot, skelett etcetera
Jag förstod ganska snart vem som skrivit detta. Sedan, när vi hade gymnastik och två personer skulle välja lag, blev jag alltid vald bland de sista. Jag förstod aldrig egentligen varför, jag var väl inte sämre än någon annan.
Men det var i nionde klass det urartade helt. Jag blev ett tag helt utfryst från hela klassen: jag fick sitta ensam i klassrummet, ingen pratade med mej på rasterna, jag fick jag gå omkring ensam. Jag var helt utfryst.
Till slut ljusnade det något för mig. Jag började umgås med tre andra tjejer från en annan klass. Jag berättade aldrig för någon om detta, inte ens för min egen familj.
Egentligen förstod jag aldrig varför jag blev trakasserad och utfryst, det enda jag kan komma på var att jag var tyst och blyg. Men är det någon orsak till att andra ska ha rätt att trakassera en?
Jag kände mig så frustrerad av detta. Nu när jag många år senare tänker på detta att personen som började trakassera mej måste ha haft stora problem själv, som utan att jag hade gjort något mot den personen började med trakasserierna.
Det är ju inte särskilt trevligt att råka ut för detta i en känslig ålder. Men jag mår bra nu och är absolut inte knäckt av vad som hände.
Jag vill med denna insändare säga, med adress till alla mobbare, låt människor vara som dom är och försök lösa din egna problem istället för att ge dig på andra.