Jag har följt Israel/Palestina-konflikten sedan 1980-talet och den tidens palestinska uppresning – Intifada – mot ockupation och omvärldens likgiltighet. Lite mer precis var året 1987 och Sveriges dåvarande utrikesminister, Sten Andersson, uttryckte äkta upprördhet över hur palestinier behandlades av den israeliska ockupationsmakten när man i tv kunde se hur stenar användes för att slå av armar och ben på gripna protesterande, inte sällan barn.
Just året 1987 är intressant ur fler synvinklar eftersom det kan sägas det var då den islamistiska rörelsen Hamas bildas, med inte så lite road blick från Israel då de såg en kraft som kunde splittra det palestinska motståndet som alltsedan 1960-talets senare år letts av PLO.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, tillika mycket blod i den som det brukar heta "eviga konflikten" vars start, beroende av vem man frågar, har många olika årtal men där 1947 och delningen av Palestina väger tyngst.
När vi skriver hösten 2023 var det 7 oktober och Hamas brutala attack in i Israel som åter satte världens blickar på den 76 år långa konflikten. Regeringen Netanyahu och Hamas är lite av samma andas barn då de verkar tro att våld eller terror är lösningen på konflikten. Visst, Israel har rätt att försvara sig, liksom palestinier har rätt att göra motstånd mot ockupation och förtryck.
Det finns förstås andra krafter både på den israeliska och palestinska sidan som – någon gång – kommer "dricka giftbägaren" och lösa konflikten som två någorlunda jämbördiga parter.
I skrivande stund, med närmare 10 000 döda i Gaza, känns det i tid galaktiskt långt bort. Och inte så lite på grund av omvärldens (inte alla) ovilja eller okunskap eller, ja, samtidens förkärlek för militära så kallade lösningar. Sveriges regering gör ju en inte direkt stolt i frågan.
När FN-chefen Gutierrez efterlyser vapenvila och stopp för bombningar, är utrikesminister Billström stum.
Vissa saker var bättre förr.