Årets laxfiske i våra norrbottensälvar ser ut att gå mot ett i det närmaste katastrofresultat. Rapporterna från Torne älv pekar på en försämring från fjolåret. Ett år som knappast gick till historien som bra.
Kalix älv ser ut att gå ännu sämre. Tusentals timmar är nedlagda av sportfiskarna hittills i år. Knappt någon lax är fångad. Råne älv följer mönstret. Från Piteälven har jag inte efterforskat läget.
Det försiktigt spirande turistfisket riskerar att drabbas av svåra bakslag. Det är till och med så illa att konkurser riskeras. Från ovan nämnda älvar rapporteras förutom utebliven fångst få observerade fiskar. Inga laxar som visar sig vilket indikerar otroligt låg tillgång på fisk.
Fiskevårdsföreningar i dessa vatten lägger ner ett stort, viktigt ja till och med för artens överlevnad kritiskt arbete. I ett flertal fall ser man också ett stort ansvarstagande för laxens möjlighet till fortlevnad. Exempelvis finns det regler som säger att lax som fångas måste återutsättas, förutom mellan angivna datum. Då får endast en lax per kort och dygn behållas.
Tusentals ideella timmar av elfisken, flottledsrensningar, återställande av lekbottnar, justering av vägtrummor och kanske även utsättning av smolt är utförda.
Drivgarnsfisket i Östersjön är förbjudet, det är bra. Det finns ett datumreglerat förbud mot att lägga nät innanför ”tremeterslinjen”. Det är förmodligen en absolut nödvändig åtgärd.
Varför är det så illa nu då?
Ytterligare regleringar av fisket i havet måste göras. De nyss nämnda är en början, men långt ifrån tillräckliga. Enligt mina källor finns det just nu 45 fasta fisken i Kalix älvs mynningsområde. De är placerade så att laxen måste simma slalom för att nå upp i älven. Ängesålaxen, liksom de eventuella återstående Kalixälvslaxarna lär få ett helvete att ta sig upp.
Situationen i Torneälvens mynning är inte bättre. Till de fasta fiskena får vi sedan lägga de nätfiskare som vill kalla sig fritidsfiskare och deras armada av redskap.
Är det egentligen så konstigt att det är brist på lax i älvarna?
Vi sportfiskare tar redan idag ansvar för laxens bevarande. Vi kan i en del fall ta ett ännu större ansvar. Det tror jag att de flesta kan acceptera. Med våra fiskemetoder kan man återutsätta fisken så att den kan få chansen att reproducera sig.
Jag undrar om skärgårdsfiskarna, både de som har fisket som levebröd (dvs betalar skatt i samband med försäljning) och övriga nätfiskare bryr sig. En fisk som sitter i ett nät kan näppeligen återutsättas. Man åberopar ofta gammal hävd. Fiskerättigheter som delats ut på premisser som idag borde vara ogiltiga och definitivt otidsenliga. Har staten för flera sekler sedan under då rådande förhållanden delat ut rätten att bruka naturen så borde staten kunna göra förändringar. Förändringar anpassade till dagens förhållanden.
Jag undrar också om våra myndigheter har kraft och vilja att agera.
Turistfiskepotentialen för våra norrbottensälvar är stor. Varför ska inte vi kunna åstadkomma ett fiske baserat på den faktiska tillgången av lax? Stoppa allt skärgårdsfiske i förslagsvis fem år. Därefter ska ett uttag baserat på den faktiska tillgången kunna ske. Det vill säga att det är bestämt hur många kilo fisk som får tas upp i skärgården. När kvoten är uppnådd är fisket över för året. Det görs på andra håll i världen och borde kunna ske även här. Inför Catch-and-Release (C&R) under motsvarande tid i våra älvar. Förbjud allt icke sportfiske i älvarna.