Flera tidigare landmärken har redan rivits. Bland annat stadshuset, Erskinehusen med ”Berlinmuren”, järnvägsstation, Martinssons hörna, Tempohuset och Centrumhuset. Snart står Ferrum och närliggande fastigheter på tur. Gamla sjukstugan och gamla brandstationen verkar möta samma öde.
Det är inte lätt att som invånare se allt detta. Gamla Kiruna hade en själ som känns in i hjärterötterna. För att inte det nya Kiruna ska bli själlöst behövs mer som förknippas med samhällets historia och kultur.
Nu tilltar rivningshotet mot Tuolluvaratornen. LKAB, som äger ett av dem har sökt rivningslov. Tornen, tillsammans med de vackra tegelbyggnaderna, är dom sista resterna av en sammanhållen ursprunglig gruvmiljö i Kiruna. En av lavarna ska dessutom vara näst högst i sitt slag i Sverige. De påminner med oeftergivlig kraft om Kiruna som gruvsamhälle. Under mer än hundra år har samhället förknippats med gruvverksamhet. Och tornen har i stort sett lika länge varit ett par av våra viktigaste landmärken.
Kommunantikvarien har vävt in tornen i en planerad kulturmiljö med andra äldre och flyttade byggnader. Eftersom tornen står stadigt går det att göra något riktigt fint med dem. Bland många förslag finns t ex utsiktstorn över nya centrum, träffpunkt, hotell, projektionstorn för konst och historiska foton, restaurang, fik, museum och så vidare.
Möjligheterna är mycket stora. Regionen har i sin utredning angett att tornen inte står i vägen för nya sjukhuset. Påståendet att de skulle behöva rivas på grund av en helikopterplatta låter närmast löjligt. Lösning av detta kan självfallet åstadkommas. Varför inte göra som på många andra lasarett. Placera helikopterplattan och byggnader för snömaskiner på taket? Då ordnas dessutom en smidig hisslösning för patienter. Låt oss inte tänka kortsiktigt utan se framåt. Och inte bara de närmaste åren utan ett sekel framåt. De var kanske så grundaren till ”världens bästa samhälle, Hjalmar Lundbohm såg det.