Insändare: Låt inte nedrustningar och fördomar sänka samhället

Det här är vad som finns kvar av Malmbergets centrum idag. Där inne gick vi på bio, skoldiskon, åt skollunch och hade spelningar. Mitt i ett centrum som inte finns längre. 

Idag har tvillingstaden Gällivare blommat upp istället, men knappt någon vågade hoppas på sådant i början av 1990-talet.

Alla kände att orten var på nedgång. Det var som om vi visste att det skulle sluta som på bilderna. Och det märktes. 

Vår högstadieskola fick stänga två gånger pga skadegörelse och anlagd rökutveckling. När polisen kom dit skars däcken sönder. Unga killar garvade. Och unga (oftast killar) dog. Fler än jag klarade hålla räkning på tog livet av sig på något år, i en stad med 20 000 invånare. Andra dog i olyckor, ofta kopplat till alkohol. Fler än vad som dör i en utsatt Stockholmsförort när gänguppgörelserna rasar. Det söps hårt, en del brände egen sprit och sålde, med tiden exploderade även andra droger, det fanns en stark machokultur och risken för våld fanns alltid om man väl hamnat i nått tjafs. Nått år toppade vi mordstatistiken. Samhället sågs som en bidragsberoende belastning i Stockholm. Befolkningen minskade varje år. Invandringen var liten och ny. Ingen skulle kopplat det här till den. 

Det fanns förstås mycket som var bra också. Än idag saknar jag det rakare sättet folk på är där hemma. Jag älskade de alternativa scener som började växa fram. Metall- och hardcore-scenerna var jag med om att dra igång. Snowboardmiljön var också nått helt nytt. Det fanns ett brett sport-, kultur- och friluftsliv och ett stort motorintresse. Kommunen och ABF kunde vara lite tröga men gjorde också periodvis heoriska insatser för att unga skulle ha nånstans att vara, spela och hänga, i dialog med ungdomsrådet. Betydligt mer ambitiöst än vad Stockholmskommunerna brukar erbjuda. 

Några år senare vände det. Kinas ekonomiska boom satte fart på efterfrågan på järnmalm igen. Gruvan gick från nedläggningshotad till expansion. Befolkningsraset vände. Miljardinvesteringarna började regna över avancerad fossilfri industriverksamhet.

Idag pratar man så här om andra områden. I ett sådant miljonprogramsområde vid Järvafältet i Stockholm bor jag nu. Det som gav Gällivare hoppet åter var jobb, investeringar, välfärd, kultur och sammanhållning. Inte utförsäkringar, svartmålning eller fördomar mot de som bär upp Sverige med sitt arbete. Så är det här nere också.

Sverige är ett rikt land, som i trettio års tid låtit marknaden bestämma vilka som ska få ett bra liv och inte. Det är dags för politiken att ta tillbaka ansvaret och investera rejält i det som funkar igen. I såväl Gällivare som på Järvafältet som i övriga Sverige.