I Sverige finns idag ett par miljoner människor som föddes på 1940 talet, eller ännu tidigare och som har tydliga minnen av det gamla Sverige, då ingen hade hört talas om mångkultur eller Hbtq. Ingen visste något om bilbränder, gängskjutningar eller "utsatta områden".
De svenskar som växte upp på den tiden hade med modersmjölken fått med sig värden som "Gör din plikt, kräv din rätt". I skolboken "Nu ska vi läsa" lärde de sig att "Far ror" och "Mor är rar". Att ligga samhället till last var en skam. Arbeta och "göra rätt för sig" var så självklart att ingen överhuvudtaget ifrågasatte detta. Om inte vördade, så i alla fall aktade och respekterade man den äldre generationen. Någon tanke på att råna och misshandla en äldre människa fanns inte på kartan.
Stal man något så kunde man få höra "Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål". Oftast räckte det med hotet att hamna på "uppfostringsanstalt" för att avhålla sig från brottets bana.
Idag har vi ett helt annat Sverige. De gamla värdena är borta. De äldre känner inte igen fosterlandet de växte upp i och tjänade under ett långt arbetsliv. De ser orättvisorna. Många är fattigpensionärer och känner sig svikna av de som lovade välstånd och en trygg pension. För när de själva söker ett bidrag för att upprätthålla ett värdigt liv på ålderns höst, är ofta byråkratin ett stort hinder till ett snabbt och nödvändigt beslut.
Men det verkar viktigare för staten att visa upp en "godhetsfasad" gentemot EU och skänka bort miljarder i ifrågasatta projekt och därigenom försätta svenska folket i skuld för generationer framåt. Tidigare generationer svenskar lämnade oftast efter sig ett bättre Sverige. Kan dagens generation säga, utan att rodna, att de lämnar ett bättre Sverige efter sig åt barn och barnbarn?