19 juni i år publicerade Journalisten en kartläggning av kulturbevakningen under de senaste fem åren.
Frågorna har ställts till chefredaktörer för lokaltidningar med en upplaga över 10 000 exemplar. 38 av 40 tidningar, svarade enligt följande på tre frågor.
Har ni en kulturredaktör på heltid? Har ni en daglig kultursida/kulturbevakning? Har ni ökat eller minskat kulturbevakningen de senaste fem åren?
Tre tidningar säger sig ha ökat sin bevakning medan tre inte har svarat på enkäten. Sexton tidningar har minskat sin bevakning, bland andra Piteå-tidningen, medan sexton säger sig ha samma bevakning som förut. Där finner vi NSD och NK.
Det sista, det vill säga samma bevakning, blir aningen missvisande åtminstone vad beträffar NSD eftersom man tydligen har börjat betrakta kulturalstring och underhållning som jämförbara aktiviteter och inrättat ”Kultur- och nöjesredaktioner” med en sida och en redaktör för både nöje som kultur. Till noterat förfång för kulturbevakningen.
Det vore rimligare att slå samman sport och underhållning eftersom de i grunden utgör mer av förströelser och tidsfördriv än bildning och estetik. Samma idémässiga missuppfattning att likställa ett humanistiskt kulturbegrepp med socialt överförda livsmönster, har fått många kommuner att slå samman kulturnämnder och fritidsnämnder till uppenbar nackdel för det egentliga kulturlivet.
I samtidens debatt om skärmtid, där man är ganska överens, har man förfärats över hur våra ungdomar fastnat i de sociala mediernas våld, där sökmotorernas algoritmer skapar filterbubblor som är ämnade att dra till sig intresse för förtäckt reklam, förströelse, alternativa fakta och returinformation till skada för hjärnans utveckling, hälsa, sömn och verkliga sociala kontakter.
Det tycks som att algoritmer numera även har blivit vägledande för mediernas prioriteringar. Kulturbevakning, som alltmer marginaliserats, får mindre utrymma än våldsbrott, mat och sminktips, börsnoteringar, vinprovning, kändisskvaller och underhållning. Det som en gång var en ansvarsfull samsyn om kulturen som en motvikt mot förståndsförflackning och kommersialismens skadeverkningar gäller inte längre. Nu, när nyttomaximering blivit de stora mediehusens ledstjärna skall man tvärtom, med hjälp av it- branschens algoritmer, sälja in varor, tjänster och kommersiell populärkultur ”sånt som folk klickar på”.
Medias uppdrag att granska makten och främja det demokratiska samtalet, där kulturdebatten och konstarterna utgör en av hörnstenarna har förskjutits mot mer sensationsjournalistik och lättläst vecko- och kvällstidningsutbud.
Jag dristar mig till att erinra om poeten Elmer Diktonius träffande rader där han kommenterar konstens uppdrag och det gäller i lika hög grad kulturen som mental och intellektuell odling.
”Om det vore konstens (läs kulturens) uppgift att bedöva oss och vända oss från livet så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.”
Kulturjournalistikens uppdrag är inte att hålla i hammarskaftet utan att hejda banaliseringen och fördumningen, annars kommer kommersialismen att käka upp oss, inifrån!
Bertil Sundstedt
Svar direkt:
Kultur är ett stort ämnesområde och kan definieras på olika sätt. NSD är en tidning med många läsare och det är svårt gå alla till mötes och vi prioriterar ofta sådant som är intressant för många, oavsett om det handlar om nyheter, kultur eller sport.
En ganska liten andel läsare vill ha många initierade och nischade artiklar om konst och kultur men de flesta andra upplever att de har tagit del av kultur när de till exempel besökt en konsert med en stor artist och förväntar sig att kunna läsa om det i tidningen. Vi rapporterar om alla former av kultur, både den breda och den mer nischade men vi kommer att lägga mest resurser på det som berör och engagerar många. Det stämmer att vi har samma redaktör för kultur, nöje och nyheter och vi har en reporter helt dedikerad till kultur och nöje. Utöver det skriver många av våra allmänreportrar och länsreportrar också om kulturfrågor.
Vi vägleds inte av några algoritmer utan av våra läsares intresse och allmänintresset. Vi lägger mycket resurser på att granska makten men självklart kan vi göra ännu mer av det.
Lenitha Andersson-Junkka, chefredaktör