Jag föddes i ett krig och det överskuggade allt annat. Från noll år till fem år var kriget dagligen närvarande och jag tvingades bli vuxen, ta ansvar snabbt. Prata inte om barndom för den finns inte i ett krig.
Krigets ljud, så nära att jag som barn aldrig skulle kunna glömma dem, och än i dag som vuxen finns de närvarande i mig.
En natt sprang vi för femte gången mot bunkern för att hitta skydd. Det var min mor, min några månader gamla broder och jag. Vi sprang för livet och vi var fråntågs vår sömn, om och om igen. Natt efter natt.
Minnena finns mycket levande i mig. Under mitt över åttioåriga liv har jag inte kunnat lämna dessa år av krig. Jag var och är en påtaglig ”krigsfånge” där döden är närvarande i varje steg.
Min mor bar min lillebror och höll mig i handen när vi sprang mot bunkern för att komma dit och fann dörren stängt. Vi kom försent till en inbillad överlevnadschans. Vi tryckte oss mot den stängda dörren medan kriget dansade sin dödsdans runt oss ur bomberna och gevärens närvaro.
Vi pratade aldrig om det. Jag att kriget gjorde oss stumma. Orden som skulle förlösa oss togs ifrån oss. Vi, min mor, min bror och jag dömdes att för alltid bära krigets fruktansvärda förgörelse.
I slutskedet av kriget, en 14-årig, gråtande pojken i en alldeles för stor uniform och ett vapen i hand. En äldre man bredvid, ledaren. Soldaterna skakade av rädsla, och jag fanns mitt i. Jag såg, och jag har för alltid burit med mig den gråtande pojken.
Varför bär jag med mig dessa minnen så fulla av en närvarande rädsla? De har gjort mig maktlös såväl som barn och som vuxen.
Och nu, ett krig så nära oss. Så fullt av förintande ljud och förlust, av liv som släcks och stor sorg för de överlevande.
Min fråga är varför? Kriget, döden luktar, känns ända in märg och ben. Och vi som fanns i den, vi som sprang för att undkomma döden, vi blir aldrig fri minnena som omhöljer oss för alltid.
Kort efter andra världskriget mot kvällen hoppade min mor ut från första våningens fönster. Om kvällarna kom det ryska soldater och hämtade kvinnorna för sina nöjens skull. Även en åttiårig gammal kvinna fick duga.
Sedan bodde vi i ett trädgårdsförråd med jordgolv. Där födde hon min döda syster.
Så många minnen av krig, och nu sjuttiosju år senare? Ur min maktlöshet vill jag banka mitt huvud mot väggen och skrika oupphörligt.