Strax efter nyår sändes i P4, Radio Norrbotten, ett inslag där länsfiskerikonsulent Dan Blomqvist medverkade. Han uttryckte förvåning och bestörtning över det svaga intresset att fiska sik, trots mycket bra tillgång på fisk.
För oss som bor i kustbyarna, där vårfisket och även husbehovsfisket efter sik med smånät sommartid, varit livaktigt under flera generationer, kommer nedgången inte som en överraskning. För 15-20 år sedan började länsstyrelsen lägga begränsningar på detta fiske, både vad gäller tider och fiskeplatser. Exempelvis så förbjöd man fiske innanför ett specificerat antal meter från land, vilka maskstorlekar som får användas, antalet nät som får läggas ut, hur näten skall märkas, registrering av båtar.
Alla dessa olika bestämmelser gjorde att många fritidsfiskare tappade lusten att fiska. En förälder uttryckte att han inte vågade lägga ut nät utanför sin stuga tillsammans med sina barn, då han inte var säker på om han gjorde sig till lagbrytare. Många av oss som bor vid kusten såg faran med att den fisketradition, den gamla kulturen, som fanns i kustbyarna skulle gå förlorad. Vi signalerade våra farhågor till Länsstyrelsen, men ingen tog notis till våra samtal och bestämmelser, förbud och övervakning skärptes.
Nu har vi facit i hand och kanske är tiden inte helt ute för att ändra beslut. Kustborna är inte emot att det införs ett visst skydd av arter, där man ser att det behövs. Dock är det inte nödvändigt med generella bestämmelser för hela området. Skydda ett antal vikar eller områden under en viss tid, tills arten har återhämtat sig.
Men kanske är det lättast att göra totalbegränsningar för att bevakningen då underlättas?
Min uppmaning till företrädare för fisket vid länsstyrelsen är: Se över regelverket!