Sedan cirka 1990 har elva (11) nya pedagogiska grepp, trender och utbildningssatsningar skett inom svenska skolan. Från ämnesövergripande till entreprenörskap nu ersatt av digitalisering (enl. E. Leffner i Skolministeriet).
I Barn och Ungdomsnämnden (BUN) i Västerås (1992–2000) fick jag gå på kurs och lära mig vad jag skulle tycka.
Priset tog en forskningsrapport från Stockholm som visade att när tilldelningen av pengar till förskoleverksamheten minskade ökade kvalitén.
Olof Palme, som ecklesiastikminister, skapade en skolreform som gjorde att vi som kom från knappa ekonomiska villkor kunde skaffa oss universitetsstudier. Sedan har det kommit tveksamma förändringar: Fritt skolval (fritt för vem?), göra om gymnasiet till likna universitetsstudier, skarpt konfessionella friskolor med mera.
Luleå kommuns första version av ”Framtidens skola” fick omfattande kritik och invändningar. I nästa version såg jag ingen förändring att tala om. Flytt av Hertsö högstadium till Örnäset föll på sin egen orimlighet.
Anonym tjänsteman på skolkontoret skrev insändare och uttryckte sin ledsamhet över den kritik som framkommit, men slutade med att vi är välutbildade och vi vet bäst.
Aktuell trend är att stora skolor från förskolor till högstadier löser rekryteringsproblem och är kostnadseffektiva.
Ett hjälpmedel att driva den utvecklingen verkar vara att debitera (kostnadsföra) alla skolor från kommunens fastighetskontor med samma kostnad per kvadratmeter.
För mig som studerat, jobbat och undervisat i företagsekonomi framstår detta som ett trick för att åstadkomma kapitalförstöring av kommunens fastigheter.
Skollokalerna i Ernäs och Alvik, till exempel, är byggda för ett bra tag sedan och deras värde är därmed avskrivet. En alternativ användning av byggnaderna är svår att hitta, en eventuell försäljning skulle ge mycket liten inbetalning till kommunen.
En nybyggnad någon annanstans skulle i dagsläget kosta mycket mer än vad det kostade bygga dessa lokaler, och det skulle innebära utgifter för kommunen som måste täckas med skattemedel. Sedan ökar kostnader/utgifter för transporter. Dels för kommunens skolskjuts, dels även för föräldrarna.
Argumentationen för få elever per kvadratmeter, nya kök eller utrustning som måste amorteras blixtsnabbt, tolkas bakåtsträvande och missunnsamt. Problemet för skolkontoret och fastighetsförvaltningen är att idén med att avveckla lansortskolor för att bygga en ny storskola centralt tål inte en kritisk analys.
Det blir inte billigare för kommunen som helhet och kommunens skattebetalare, majoriteten tror inte det löser de problem som förespeglas. Nu aktuella riskfaktorer som smittspridning och skolbränder talar också mot storskolor.
Jag följer delvis debatten kring skolorna på sociala medier, där framstår det mesta som socialdemokraternas fel, och de går inte att lita på. Jag menar att ”Framtidens skola” är inte ett verk av socialdemokrater utan ett verk av tidstrender och konsulter som nog ville väl, men det blev inte lyckat – alla parametrar beaktades inte.
Därför tycker jag att socialdemokraterna ska backa, att halsstarrigt stödja förslaget ”Framtidens skola” är bara dumt.
Anamma folkinitiativets förslag. Det kräver en förändring inom skolkontoret och delvis förändring av bemanningen i BUN för att visa att partiet menar allvar med sin anpassning till den starka folkvilja som visats i Luleå.
Annars röstar jag på folkinitiativet.