Den 13 januari publicerade NSD en insändare av Staffan Granström med rubriken ”Vilka effekter får LKAB:s planer för elförsörjningen?” Staffans funderingar kring LKAB:s behov av 55 TWh kan kompletteras med ytterligare behov från övrig tung norrländsk industri som Boliden, SSAB och Kaunis Iron. Dessa kommer också att öka elförbrukningen för att minimera koldioxidutsläppen.
Fyra företrädare för energibranschen skriver i DN debatt 14/1 att elbehovet kan öka från 140 till 500 TWh fram till år 2050. Detta måste vara den viktigaste frågan om Sveriges skall nå koldioxidmålet.
Vätgasutvecklingen i världen drivs i stor utsträckning av att vätgas användes som energilager för att jämna ut svängningar i elproduktionen från t.ex. vindkraft och solceller. Vätgas är den i särklass största el-energiförbrukaren i de nya direktreduktionsprocesserna som kommer att lagra stora mängder vätgas och därmed minska svängningar i elproduktionen. Vattenkraften kan i stället kan ta stora säsongsvariationer.
Sifferexercisen i Staffans inlägg är lite konstig. LKAB:s siffra på en minskning av koldioxid går naturligtvis inte att jämföra med världens hela stålindustri.
De 4 största järnmalmsgruvföretagen i världen producerar ca 1000 miljoner ton järnmalm. ”Gruvjätten” LKAB producerar ca 25 miljoner ton/år d.v.s. 2,5 procent. Om LKAB:s teknologi slår igenom i världens gruv-och stålindustri blir det i särklass den bästa insatsen Sverige har gjort för miljön.
Lite historik:
Vid 1800-talets slut startade järnmalmsbrytningen i Malmberget med handlastning och handborrning. 1895-96 byggdes i Malmberget Sveriges största ångkraftstation och elektrifieringen hade startat. När förslaget att bygga en vattenkraftstation i Porjus lades fram var många skeptiska, framförallt beroende på stora överföringsförluster, men när kraftstationen 1915 var klar hade ny teknik löst problemen och malmbanan elektrifierades.
Nu börjar den nya satsningen och med klara mål kommer det att gå bra.