Jag återvinner i gamla centrum. Hör inga bilar. Någon enstaka firmabil som har sin etablering och parkering i närheten kör förbi. Inga fotgängare eller turister syns till. Skratten från barnen hörs när grävskoporna och hydraulhammarna tar en välförtjänt paus.
Så olustigt det känns att de minsta invånarna, våran framtid, ska vara kvar här i det som mest liknar en krigszon. Folket har flyttat för länge sedan. Endast tillfälliga kontrakt runtomkring. Så ovärdigt att se barnen här när en ny förskola står tom i nkc. Byggd av gruvjätten.
Skratten klingar inte av, men jag hör de inte längre när rivningsarbetet är igång igen. Jag uppskattar att avståndet till rivningen är mindre än 400 meter. Återvinningen är klar.
Kvar blir barnen som dränks i ljudet av maskinerna. De minsta invånarna. Vår framtid. Jag tröstar mig med att det inte är mina barn eller barnbarn.
Men någons är det. Kanske ditt?
Kirunas gamla centrum ur betraktarens ögon
Gamla Kiruna i augusti 2024.
Foto: Mikaela Sjöstedt
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.