När jag i morse vid niotiden på morgonen tittade ut från gästrummet mot Tallparken upptäckte jag en hare som tydligen försökte hitta något ätbart.
Efter en stund råkade jag kasta blicken mot grannhuset. Jag reagerade på att något rörde sig på marken. Det var grannskapets stora katt. Den var svår att upptäcka för dess färg sammanföll med markens. Den måste ha fått syn på haren för helt plötsligt tryckte den sig tätt mot marken och låg och tryckte där.
Katten måste ha rört på sig för nu förändras hela bilden. Helt plötsligt verkade parken fyllas av harar. Ytterligare fyra harar dök upp i synfältet. Allas uppmärksamhet riktades mot katten. En stund av vapenvila verkade inträffa. Katten som nu lämnat sin anfallsställning började efter en stund att lugnt marscherade in i parken. När katten rörde sig flydde tre harar. En försvann över gatan till grannens tomt. Två harar satt kvar med öronen spetsade mot katten.
Efter ytterligare en stund började en av hararna att förflytta sig mot katten visserligen i en stor båge. Först verkade det som om den skulle lämna fältet men till min förvåning ändrade den riktning mot katten. När den inte var långt från katten började jag bli orolig. Men haren tog det lugnt. Satt och tittade på katten och började så småningom att söka föda. Skuttade sedan lugnt mot sin kompis som avvaktat utvecklingen.
Katten verkade inse att slaget var förlorat för den reste sig och retirerade sakta. Jag följde dess reträtt och försäkrade mig att den gav sig iväg hem.
Så här efteråt vill jag dra paralleller med Ryssland och Ukraina. Förhoppningsvis är människorna lika kloka.