Renmarkskommitténs förslag har inte ens kommit och Jägareförbundet är redan på banan och har dissat förslaget enligt NSD:s artikel ”Nu ska fjälljaktens framtid avgöras”. Och jag får ont i magen. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med den hatstorm som kommer att komma i juni när förslaget kommer. Jag tänker att den här gubbiga överklassportens förbund borde granskas. Det är ett litet förbund, 8 000 medlemmar, cirka 3 procent av Norrbottens befolkning och hur många av dessa som åker till fjälls för att jaga vet jag inte men jag gissar att det inte är många. Jag tänker på Jägareförbundets stora makt de har tillskansat sig och det stora mediautrymme de får. För vem jagar? Inte är det den ensamstående mamma som jobbar inom barn- eller äldreomsorgen. Jag är uppvuxen i Norrbotten och har bott här i hela mitt liv. Jag känner inte någon jägare som jagar småvilt.
Jag har under årens lopp följt Jägareförbundets argumentation och agerande. Det handlar nog inte om jakt och rättvisa som förbundet hävdar. Vi som kommer ihåg argumentationen för den fria småviltsjakten, ”Släpp fjällen fria” 1993 kan inte förstå förbundets agerande mot de utländska jägarna som de drev. Byt ut ordet sameby i den förda 1993 års argumentationen till Sverige och svenskt så är dagens system lika illa som innan 1993 för våra europeiska medborgare som vi är i union med idag.
Och jag skulle kanske ha större respekt för förbundet om de värnade viltet de ska jaga. De är helt knäpptysta i debatten om heliskiåkningen. För det vet vi alla att våren är djurens barnkammare och att viltet behöver ro för att reproducera sig. Jägarförbundet vill gärna jaga själva i Norrbottens fjällvärld men de skiter i reproduktionen.