Plötsligt i min nyblivna ensamhet fick jag tanken, som pensionär, att hur upplevde mina föräldrar sin ålderdom? Dom var omtänksamma mot andra och sina bekanta. Men hur blev det när de började se sina nära och kära falla från? Och vad gjorde jag – vi barn – i den situationen?
Glömde jag bort att visa min uppskattning till dem? Kanske lite eller både och.
Nu tror jag som gamling och ensam, när barn och barnbarn "inte har tid" med mig och min fru, att känslorna kring att åldras blir en tung börda att ärva, det sista arvet på jorden; ensamheten!
Och medan ni unga har kvar era föräldrar, en eller två, lämna dem inte. Gör en uppoffring och visa er uppskattning, och ni släktingar till dessa ensamma gamla och grå, försök hålla ihop, fråga hur vi mår, om ni kan stötta oss och framförallt hör av er – trots covid och eventuella vanliga sjukdomar som kan drabba alla. "Glöm inte bort att komma ihåg" alla era bekanta och vänner, för många är redan ensamma... Trevlig advent och GOD JUL!