Norrbotniabanan måste byggas så klokt och rationellt som möjligt för största möjliga samhällsnytta. En modern effektiv, snabb och säker ny järnvägslösning som året runt fungerar för industrier, företag och medborgare längs hela norrlandskusten är synnerligen angelägen.
De flesta med trafik- och logistikinsikter inser nog att den östliga dragningen via flygplatsen in till Luleå C är den mest effektiva och framsynta som möjliggör en genomgående effektiv trafiklösning. Flygplatsen skulle därmed också kunna utvecklas till ett viktigt flygnav för såväl inrikes som utrikes reguljära flygtransporter och charterflyg för norra Sverige, från Skellefteåregionen och norrut inklusive norra Norge och Haparanda/Torneå.
Ny kajplats för isbrytare och kryssningsfartyg kan med fördel byggas öster om järnvägsdragningen intill nuvarande Uddebokajen. Väganslutningar för busstransporter och övriga transportbehov till/från kajen torde vara enkla att lösa.
Alternativet med öppningsbar bro finns men bör undvikas eftersom den lösningen är dyrare att bygga/underhålla och komplicerar vid broöppningar trafikflödet på järnvägen, även om tillfällena med öppningar torde vara sällan förekommande.
Alternativ väst med en bro över älven via Gäddvik mellan nuvarande broar är heller inte gratis. En relativt komplicerad triangelspårslösning till stambanan till/från Boden och norrut i Notviksområdet med broöverfarter för väg 97 och E4 krävs också. Troligen skulle inte dubbelspår vara tillräckligt mellan Notviken och Luleå C med alternativ väst utan ytterligare spårkapacitet krävs troligen på den delsträckan i en framtid. Det problemet undviker man med det östliga alternativet. Det tycks skribenterna helt bortse från.
Det är av största vikt för såväl gods- som persontrafik att hela Norrbotniabanan från Umeå till Luleå drivs fram så snabbt som möjligt så att inte hinder för de stora industrisatsningarna i såväl Skellefteå som Boden/Luleå och Malmfälten hämmas eller rent av förhindras.
Att Luleå som sjöstad skulle upphöra genom en högbro med segelfri höjd på cirka 20 meter anläggs mellan Hamnholmen och Svartön är en grov överdrift. Broar överbrygger, förenar och binder samman – inte tvärtom! Jag är helt övertygad om att Luleå som sjöstad kommer att finnas kvar liksom skärgården, båtlivet och även sjöstadens själ!
Järnvägsinfrastrukturen i norra Sverige är redan idag – och blir inom en snar framtid - en starkt hämmande faktor för tillväxt och utveckling som påverkar hela vårt land om inget görs.