Vad lever vi i för en värld? De onda styr och ser till att förinta allt som har minsta lilla godhet i sig.
Jag som föddes i början av andra världskriget, jag som var barn under andra världskriget. Ondskan tog ifrån mig gråten.
Jag bär med mig soldaten som ryssarna hade fångat. Han skulle avrättas, till det behövdes åskådare. Kvinnor och åter kvinnor och vi barn, jag, min lillebror och alla andra utmärglade barn fick följa med. De hittade ett lämpligt träd, en tjock gren och soldaten fästes med ett rep med fötterna upp i grenen. Rädslan i hans ögon hade dött för länge sedan. Rysarna skulle döda honom, en redan nästan död tysk soldat.
Kvinnorna och barnen grupperades runt soldaten som hängde i trädet. Sen kom kommandot och de ryska soldaterna lyfte sina gevär och min mor försökte täcka våra ögon med sina händer fast då träffade en rysk soldats gevärskolv hennes rygg. Hon segnade ner och vi, hennes barn, var tvungna att bevittna skjutandets ondska. Soldaten som hängde i trädet som levde ett kort ögonblick svängde fram och tillbaka vid varje skott som träffade honom tills döden omfamnade honom.
De ryska soldaterna lämnade platsen, likaså kvinnorna och barnen. Min mor låg orörlig på marken.
Bara den döde soldaten i trädet, min mor på marken, min bror och jag fanns kvar.
När mörkret hade lagt sig vaknade min mor. Vi fanns kvar där hela natten.
Kallas detta kanske för likvaka?
Jag har mycket svårt att gråta. Kriget tog ifrån mig smärtans utlopp för all framtid.
Bara de rika som tjänar miljarder på krig, bara de som är så onda att de tycker om att producera vapen, bara de kan njuta av denna ondska, bara de kan gråta för att låtsas vara kärleksfull.
Vi klarade oss genom krigsslutet och jag fick ta emot även en gång godheten av en rysk soldat som gav mig en bit bröd från sin magra ranson.
Jag ville glömma kriget. Jag trodde jag hade glömt det mesta. Fast nu vet jag, min önskan att få glömma var en illusion. Långa tider pratade jag inte om andra världskriget. Långa tider hade allt detta gjort mig stum.
Nu när jag är riktigt gammal gastkramar mig alla dessa i drömmen återkommande upplevelser varje natt. Egentligen skulle jag vilja skrika riktigt vansinnigt för att kunna glömma.
Hur kommer det mest vansinniga kriget i Ukraina att påverka de ukrainska barnen?
Det är en av mina återkommande frågor, hur?