2005 fick jag diagnosen typ 2 diabetes. Den hade ju redan gjort ett förbesök hos mig under min sista graviditet 1990 när jag fick min yngsta son, för att bli en permanent följeslagare från 2005.
Efter otaliga besök hos då ”vårdcentraler” hamnade jag hos Dr Forrest i Luleå, en engelsk professor inom diabetesvården med en privat mottagning i Luleå. Rena drömmen, man blev väl mottagen, han hade aldrig bråttom, han var grundlig, vänlig, respektfull mot mig som patient. Man blev alltid kallad till kontroll i jämna mellanrum.
Men han slutade med sin praktik och jag som patient hamnade i klorna hos nu ”Hälsocentralerna” i stället. Sista anhalten den berömda ”Björknäs hälsocentral”.
I för sig, den första tiden fungerade allt bra med jämna kontroller, provtagningar och läkarbesök. Men sen kom Backgård med kompani som stolt basunerade ut att Region Norrbotten har sparat mest pengar ”per capita” i hela Sverige och sen kom pandemin.
Dom stängde Erikslunds hälsocentral för att spara pengar och packade alla patienter i Björknäs i stället, även asylvården. Och vips, allt kontinuerligt försvann, inga kallelser till provtagningar, inga läkarbesök, inga besök hos diabetessköterskan och ingen fotvård.
Svar från Björknäs: först att "det är pandemi" och sen, "men det har ju varit pandemin, vi ligger efter". Hur länge ska detta vara, kan man fråga sig? Hur länge ska vi som har diabetes få stå åt sidan och vänta på biverkningar på grund av bristande kontroller, bensår tack vare utebliven fotvård m.m?
Kanske är inte personalen, läkarna i hälsocentralen medvetna om att diabetes är en dödlig sjukdom, som förkortar livet för dom som har
fått diagnosen.
Tyvärr blir slutsatsen av diabetesvården vid Björknäs hälsocentral ”En bra patient är en död patient”.