Jag vill berätta om en familj jag känner till där ett av barnen är så kallad ”hemmasittare”, som varken är i skolan eller lämnar hemmet sedan i höstas. Orosanmälningar droppar in från både sjukvård och skola. Efter tredje anmälan får vårdnadshavarna gå på ett bedömningssamtal på soc. Där framkommer att vårdnadshavarna själva inser att de inte förmår göra mer och vädjar därför om hjälp. Barnet har dessutom rätt till LSS, Lagen om särskilt stöd, ändå har familjen aldrig blivit informerade om vad som finns att erbjuda i kommunen.
Mötet sker i mitten av mars och utmynnade i att föräldrarna ska bli kontaktade av en utredningshandläggare som ska hjälpa familjen, först med att informera vad det finns för hjälp, vilka alternativ som finns och se till att barnet får det stöd det har laglig rätt till.
Veckorna går. Under påsklovet är läget förvärrat och föräldrarna kontaktar socialtjänsten för att höra hur det går, varför ingen har hört av sig och för att lämna en orosanmälan själva. De får förklarat för sig att de kommer att bli kontaktade efter påskhelgen, handläggaren har påskledigt. Det går inte fortare för att de får in en anmälan till, inte så länge barnet inte är suicidalt, självmordsbenäget. ”Håll ut, hon ringer på måndag. Blir läget kritiskt så får ni åka in till akuten.”.
Måndag går. Tisdag går. Onsdag efter påsk ringer en handläggare för att tala om att det kommer att höra av sig en annan som ska ha hand om ärendet. Vid detta lag har hela familjen gett upp.
Orden ekar. Så länge barnet inte uttrycker dödslängtan…
Så kommer dagen då handläggaren ringer. Fem veckor efter mötet då socialtjänsten blir varse om att det finns ett barn som mår så pass illa att det inte lämnar sitt rum. Sju veckor efter att BUP, barnhabilitering, skola och vårdnadshavare larmat om att läget är ohållbart.
Samtalet gick ut på att ”kolla läget” och ge en bild av situationen. Det verkar som att det inte alls framgått till personen hur allvarligt det är så de berättade, utan skrupler och omsvep. Hur besvikna de är över hur det får gå till eller inte får gå till, att de känner sig övergivna och att de som ska skydda barnen rent ut sagt ”skiter i dem”. För vad annat kan man påstå?
I dagsläget har familjen fortfarande inte fått hjälp. Det tar tydligen tid. Barnet vill ännu inte dö. De väntar fortfarande…
Hur länge ska man vänta på hjälp?
Hur långt ska det behöva gå innan barn får hjälp i Kiruna? Det ska jag tala om för er.
Väntan på hjälp för ett barn som mår dåligt är allt för lång, skriver insändarskribenten.
Foto: Claudio Bresciani
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.