Vid tisdagens brand i en turistanläggning i Kangos, berömmer ägaren räddningstjänsten för ett gott jobb och det var just den lokala styrkan i Junosuando som med sin närhet gjorde den avgörande insatsen för att rädda byggnaden. Huvudkåren från Pajala, som har 65 kilometer körsträcka, har givetvis en längre insatstid men ändå en viktig uppgift för att säkerställa resurserna med bland annat rökdykarkompetensen och även ledningsförmågan.
Det är just det som påtalats i de utbildningar jag deltagit i – ju snabbare man anländer till en olycksplats desto större är chansen att rädda liv och egendom. Styrkan från Tärendö larmades inte, trots att det är den näst närmaste station och som nyligen nyinvesterats med en släckbil, ypperlig för denna typ av insats.
SOS Alarm väljer att kalla in stora resurser från Kiruna kommun trots att Pajala har egna styrkor, som skattebetalarna satsat pengar på. Inre befälet säger att vi har tio resurser som larmats ut, men jag ställer frågan när kom de på plats?
Hur kan en resurs som har cirka 140 kilometer i framkörning vara med i denna typ av släckningsarbete?
Jag vet att man har stor tilltro till tankbilar, men i det här fallet fanns vatten lättillgängligt.
Samma sak hände för 2-3 år sedan vid en brand i Kaunisvaara där bilar larmades från när och fjärran, och att brandbilar från Kiruna kommun körde förbi brandstationen i Junosuando, trots att den styrkan där bara hade halva körsträckan i insatstid, men den tankbil som fanns i finska Kolari på cirka 10 km avstånd glömdes helt bort.
Jag ställer frågan, hur och på vilket sätt sker prioritetsordningen hos SOS Alarm? Eller är det så enkelt att det bara är en brist i geografikunskaperna?